Sedan 1984 har den kurdiska PKK-gerillan fört krig mot den turkiska staten och andra regimer, för kurdiska rättigheter och en demokratisering av samhället. I dag heter en av de farligaste motståndarna Islamiska Staten. Ny Tid har besökt de kurdiska regionerna i Irak, Syrien och Turkiet, för att förstå en gammal kamp i en region som snabbt förändras.
Förändringen kommer på en bergstopp. Vi har åkt bil i en dryg timme, på slingrande vägar genom ett landskap som blivit allt högre och vackrare. Pass eller oskyldiga leenden har vi tvingats visa upp vid flera vägspärrar, bemannade av uttryckslösa soldater från det kurdiska regionalstyret i norra Irak.
Men vid den här vägspärren blir vi för första gången hälsade välkomna av en soldat som sträcker sig in i bilen för att skaka hand. En traditionell cemedanîscarf är slängd över ena axeln, och det hänger en handgranat från hans bälte. Tre flaggor med röda stjärnor fladdrar i bakgrunden. Vi har kommit fram till Kandil, och resan fortsätter in i den trakt där den kurdiska PKK-gerillan har sitt högkvarter.
– Bergen är modern i den kurdiska rörelsen. Bergen är huvudet som styr vad som händer i alla fyra delarna, förklarar en kontaktperson innan vi ger oss av.
Kurderna har inga vänner förutom bergen, lyder ett välanvänt ordspråk, även om en internationell solidaritetsrörelse idag bevisar att så inte är fallet.
Denna höst har det gått 30 år sedan Kurdistans Arbetarparti PKK inledde sin väpnade kamp mot den turkiska staten. Efter noggranna förberedelser gick gerillastyrkor till anfall mot militäranläggningar och polisstationer i östra Turkiet – eller Norra Kurdistan – och under hösten 1984 började det inbördeskrig som hittills kostat runt 45 000 människor livet.
– Men vi är fortfarande ingen militär rörelse. Vi är en social rörelse, som vill förändra samhället till något bättre. Men vi har blivit tvungna att försvara oss, säger den före detta engelskläraren Zagros, som vi träffar i ett hus i Kandil.
Zagros arbetar med PKK:s internationella mediarelationer och är kurd från Iran. Han anslöt sig till gerillan för 15 år sedan, direkt efter att den ideologiske ledaren Abdullah ”Apo” Öcalan – som grundade PKK 1978 – hade gripits i Kenya och förts till Turkiet. Där sitter han ännu fången, efter att hans dödsstraff omvandlats till livstids inlåsning på fängelseön Imrali.
Men den kurdiska frihetskampen är betydligt äldre än så, berättar Zagros. Efter det första världskriget styckade segrande västmakter upp det Osmanska imperiet efter sina egna intressen. Kurdistan och dess befolkning hamnade i Turkiet, Syrien, Irak och Iran, som i sin tur bedrivit koloniseringsprojekt i områdena. Flera uppror har ägt rum, och slagits ner. Men motståndsrörelsen har levt vidare, och PKK är dess senaste inkarnation.
Hot från alla håll
En stund senare sitter vi på en matta och äter lunch. Ris, yoghurt, tomatsoppa och gigantiska naanbröd. Tre kvinnor har gjort oss sällskap, och deras gröna, pösiga shirwalbyxor ser mycket behagliga ut i hettan. Vanligtvis brukar det finnas fler gerillasoldater i trakten, och måltider är ofta betydligt mer välbesökta, förklarar Zagros.
– Men nu har vi ett speciellt läge i Kandil. Den militära situationen har skapat nya hotbilder, och de flesta gerillaenheterna har utplacerats längs gränserna som försvar.
Långt borta, men ändå inte. Kurdistan är trängt från alla håll, och fiendeskapen har alltid varit stor från de omgivande regimerna. Hotet från Irak minskade något då diktatorn Saddam Hussein försvann – men nu har situationen igen förvärrats i och med att terroristorganisationen Islamiska Staten (IS) i somras växte till sig. IS angriper alla, även muslimer, som inte följer deras strikta tolkning av islam, och gruppen har uttryckt ett mordiskt hat mot de ”sekulära kurderna”.
I övrigt håller PKK som alltid en vaksam blick på Turkiet. Där bor det största antalet kurder, och de är landets största etniska minoritet. Ursprunget till den kurdiska kampen är att den turkiska staten i hundra år har bedrivit en djupgående assimileringspolicy riktad mot dem. Kurderna har betraktats som ”bergsturkar”, och deras identitet och språk har förbjudits i både utbildning, administration och vardag. Orter och distrikt har döpts om till turkiska namn, och föräldrar har hindrats att ge sina barn kurdiska namn. Förtrycket är också rent alfabetiskt – kurdiskans Q, W och X har inte erkänts. Politiken rullade igång efter att nationalistiska krafter fick makten i Turkiet efter första världskriget.
– Alla de som inte accepterat denna politik, som protesterat och insisterat på sin identitet, har dödats, torterats och landsförvisats, säger Zagros.
Förbjuden politik
Samma förtryck berättar också Emin Ermin om, många kilometer bort i Diyarbakir, östra Turkiet – eller Norra Kurdistan. Här leder han människorättsorganisationen IHD som sedan 1986 granskat och motarbetat tortyr, försvinnanden, mord och övergrepp mot organisationsfrihet och mänskliga rättigheter. På en vägg i entrén hänger bilder på medlemmar som mördats i arbetet.
– Den turkiska staten har förtryckt kurderna genom hela sin moderna historia. Det är ett förtryck som blivit institutionaliserat, ett system som kurder måste kämpa mot varje dag, säger han.
Även från internationellt håll har en strid ström av rapporter berättat om övergrepp och diskriminering. Situationen och alla dödsoffer den producerat är välkänd sedan länge.
Ovanför våra huvuden dånar ett turkiskt jetplan förbi. Diyarbakir är sedan decennier känt som ett starkt kurdiskt motståndsfäste, och lika länge har staden varit militariserad. På gatorna rullar fortfarande bepansrade polisfordon.
Före Emin Ermin var IHD:s ledare Selahattin Demirtas. Idag innehar han det delade ordförandeskapet över det kurdiska partiet HDP, och var dess presidentkandidat i det turkiska valet i augusti. HDP förespråkar samma sociala refomer som PKK, i en parlamentarisk miljö. Det är det senaste försöket till ett dylikt kurdiskt parti. Flera föregångare till HFP har blivit förbjudna på grund av ”samröre med olaglig organisation” – alltså PKK. Även flera av HDP:s medlemmar har gripits på politiska grunder, tillsammans med studenter, akademiker och ett internationellt sett mycket stort antal journalister.
– Här finns helt enkelt ingen demokrati. Och den kurdiska kampen handlar om en kamp för demokrati.
Den sista fristaden
Långt söderut hittar vi ett konkret exempel på vad förtrycket har resulterat i. En dryg timmes bilfärd nedanför irakiska Kurdistans huvudstad Erbil ligger flyktinglägret Makhmour Camp. Det etablerades för 20 år sedan av kurder som lämnat våldet i östligaste Turkiet.
– Vi är politiska flyktingar. Vi har inte kommit hit på grund av matbrist eller fattigdom, säger Cemil som bor här.
Han svettas lika mycket som vi gör. Det här är den irakiska öknen, solen steker obarmhärtigt, och flyktingarna i Mahkmour Camp kommer ursprungligen från betydligt svalare bergstrakter. När de anlände fanns här bokstavligen ingenting. Efter att ha byggt upp ett nytt samhälle från grunden har nu alla invånare lerhus, elektricitet och vatten. Och 10 000 träd.
Sedan några veckor tillbaka finns det inget vatten längre. Vattenledningarna har kapats av IS, som befinner sig på bara 20 minuters bilfärds avstånd.
Den turkiska staten har i åratal bedrivit internationella påtryckningar för att upplösa Makhmour. Regeringen i Turkiets huvudstad Ankara har pressat på både den irakisk-kurdiska regionalregeringen och Bagdad, och har förespråkat att lägret ska fråntas sin FN-status och det stöd som kommit från flyktingorganet UNHCR. Anledningen är Makhmours logistiska stöd till PKK:s väpnade kamp.
Vi får sällskap med Cemil bort till Martyrernas hus. Där, i en luftkonditionerad sal finns porträtt på mer än 600 kvinnor och män som dött i den kurdiska kampen.
– Många av dem kommer också härifrån Makhmour, och har anslutit sig till gerillan, säger Cemil.
Han pekar ut både gamla klasskamrater, en farbror och några kusiner bakom glas och ram. För många av flyktingarna har det varit en självklarhet att stöda gerillan på alla möjliga sätt. Exilen i den irakiska öknen har inte kapat bandet till frihetskampen i Turkiet, utan snarare gjort den ännu starkare.
Vi är inte ensamma i Martyrernas hus. Här går även en småbarnsfamilj och tittar på porträtten, och de små springer omkring på den mjuka mattan. De är helt nya kurdiska, politiska flyktingar från Turkiet. Erol Getin och hans fru har engagerat sig i det kurdiska vänsterpartiet BDP, som försöker genomdriva demokratiska reformer.
– Nu har vi varit här i snart ett år. Hotbilderna blev för stora, och många i partiet har redan arresterats.
De valde att fly till Makhmour istället för att bli kvar i hemlandet – ett land som är NATO-medlem och allierat med många västerländska stormakter.
Det visar sig senare att vi är de sista utländska besökarna, eller åtminstone journalisterna, som lyckas besöka flyktinglägret. Egentligen är tillträde redan förbjudet på grund av hotbilden, och det är bara tack vare personliga kontakter vi har blivit insläppta. Bara några dagar senare evakuerades befolkningen norrut och IS drog in i lägret. Martyrbilderna lämnade de orörda – alla utom dem på en specifik person – frihetskämpen Abdullah Öcalan.
Joakim Medin
Foto: Thorkil Rothe
Läs också:
