Med förvrängningar, betydelseöverföringar och ad-hoc-argument har Samlingspartiet och dess lakejer drivit Finlands ekonomi in i en återvändsgränd. Statslån har blivit ”hållbarhetsunderskott”, åtstramningar har blivit ”ansvarsfull politik”, och upprätthållandet av en bred offentlig apparat har blivit ”slöseri”.
De borgerliga krafterna har lyft fram statsskulden som samhällets största ekonomiska problem. Man har pekat finger mot de fallerade ekonomierna i Sydeuropa och noterat deras skyhöga skulder. Men för det första har man glömt bort att ganska få av de europeiska länder som drabbades hårdast av finanskrisen inledningsvis hade några speciellt höga statsskulder. Det var i och med de sparpaket som och åtstramningskurer som EU tvingade på dem, som skulderna sköt i höjden. För det andra finns det inga klara bevis för att höga statsskulder skulle medföra stora problem för ekonomin.
I ett internationellt perspektiv är statsskulden i Finland inte speciellt hög. Den motsvarar kring 50 procent av bnp, medan siffran i Storbritannien är över 70 procent, i USA närmare 100 procent och i Japan över 200 procent. Det finns en missuppfattning om att någon kommer att kräva tillbaka pengarna av oss någon dag och att vi då står utblottade, men så förhåller det sig naturligtvis inte. Om statsskuldens räntor blir dyra att betala av, tvingas man till minimala skattehöjningar, men i det långa loppet har det en försumbar inverkan på nationalekonomin.
En dold lögn man använt sig av för att berättiga nedskärningar i den offentliga servicen är uttalandet som bland annat Sauli Niinistö och Jyrki Katainen svängt sig med, att ”de offentliga utgifterna utgör 57 procent av Finlands bnp”, och att det är högre än någon annanstans i världen. Men så mycket ekonomer borde presidenten och före detta statsministern vara att de vet att den här siffran inte betyder något överhuvudtaget. Offentliga utgifter är svåra att jämföra länder emellan, eftersom bokföringstekniska detaljer avgör om något nedtecknas som en utgift eller inte. Det som i ett land sköts med skatteavdrag kan i ett annat skötas med bidrag. Det första är ingen offentlig utgift, medan det andra är det, men slutresultatet är detsamma. För det andra finns det ingen som helst korrelation mellan bnp och offentliga utgifter, utan det är en totalt meningslös jämförelse.
Dylik skrämseltaktik används för att skapa folkligt stöd för en katastrofal ekonomisk politik, som tyvärr inte varit specifik för Finland. Den extremliberalistiska plan som till en början Europeiska centralbanken, Internationella valutafonden och EU-kommissionen tvingade på EU-länderna har skapat en social kris av historiska mått. Marknadsliberalerna stirrar sig blinda på att på kort sikt snygga till teoretiska mätvärden i stället för att bygga ett välmående, konsumerande samhälle. Nu har detta till sist inneburit att även mätvärdena rasat – senast förra veckan med larmrapporter om deflation i EU.
Till och med IMF och OSSE, traditionella liberalistiska institutioner, har kritiserat EU:s enögda åtstramningspolitik. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har antytt att det nu borde satsas på stimulans. Trots det gick statsminister Alexander Stubb och SFP-ordföranden Carl Haglund upp i limningarna då nye finansministern Antti Rinne försökte påta in en liten dos stimulans i statsbudgeten.
Det är positivt att vi har en socialdemokratisk ledare som inte blint följer det samlingspartistiska budet. Men det krävs mer än halvmesyrer för att vända trenden, och Vänsterförbundet ensamt klarar inte av det. Det krävs att Socialdemokraterna gör skäl för sitt partinamn och sätter hälarna i marken. I vår blir det riksdagsval, och det bör vara en knäckfråga i de kommande regeringsförhandlingarna att riva upp den förödande ekonomiska politik som dragit som en farsot över landet.
Janne Wass
