Måste alla liv vara likadana?

av Lasse Garoff

Minna Nurmelins pjäs Minns du mig? på Lilla Teatern skapar förväntningar som inte infrias, skriver Lasse Garoff. 

En fashionabel lägenhet någonstans vid Helsingfors stränder står tömd och rensad, och fotografen Helena (Marika Parkkomäki) tassar omkring mellan de kala väggarna. En rund matta på golvet, en låg TV-hylla, en teddybjörn, ett panoramafönster som vätter mot havet. Allting är ljust, grått, en höstkvälls snåla dager. Anna anländer, en tafatt dam i övre medelåldern, klädd med desperat ungdomlighet utan att ge avkall på yrkesrollen. Anna (Pia Runnakko) ska utvärdera lägenheten och sälja den. Men innan de sätter igång ska de bara, ja de ska bara vänta på Helenas man och son.

Upplägget i Minna Nurmelins text är avskalat. Två karaktärer fördriver tiden i väntan på något som aldrig kommer att hända, det ligger mer än lite I väntan på Godot-vibbar över det. Men formen är stramt realistisk. Fönstret är ett fönster, TV-bordet ett TV-bord, och i det här rummet är båda karaktärerna närvarande på lika villkor. Realismen bryts av korta nedslag i endera karaktärens själslandskap som gestaltar hennes stress och identitetskris, då ljuset slår om till mörker och starka färger istället för det jämngråa. Och så tillbaka till det strama berättarnuet igen.

Handlingen förs vidare med vardagligt småprat, artighetsfraser och felsägningar. Anna Simberg har gjort ett skapligt jobb med översättningen av den finska ursprungstexten till en avspänd söder-om-Boulevarden-helsingforsiska (som regin dessvärre inte riktigt klarar av att gestalta, orden är avspända medan uttalet halkar tillbaka i småstyltig skillnadska).

Stämningen blir som mellan en mor och en tonårsdotter, där det finns en ständig ansats från Annas sida att närma sig och vara den andra till lags, medan Helena å ena sidan behöver stöd och å andra sidan vill slå sig fri och tala klarspråk. Situationen utmynnar i ett konstant trevande, närmande och avståndstagande.

Fastighetsförmedlaren Anna blir som en slags barnmorska som hjälper förändringar att ske, men är samtidigt rörande svag och sårbar. Hon vill vara en god människa och vara lycklig, men i en värld där sådan oskuldsfullhet bara verkar förvirrad och omyndig. På grund av en minnessjukdom är hennes liv på väg att utplånas. Vem minns en ensam människa när hon inte ens minns sig själv? Och har det någon betydelse?

Helena är en konstnär som kanske inte har någonting att säga. Hennes omvärld framstår som ett konstant irritationsmoment som hon är oförmögen att förlika sig med. Hon kväver sin irritation tills hon får ett vredesutbrott, och det gör henne inbunden, oförutsägbar och aggressiv. Och under sina utbrott ger hon luft åt sin impuls att säga Sanningen, som hon ser den, om allt och alla omkring henne.

Och när äktenskapet rämnar saknar hon sin familj gränslöst. Hon klamrar sig fast vid de saker som påminner henne om mannen och sonen: lägenheten och fotografierna hon tagit och som kanske är obegripliga för alla utom för henne.

”Vad är det du vill?” frågar Helena flera gånger av den stillsamma Anna. ”Jag vill hjälpa”, svarar hon, men Helena låter sig inte tillfredsställas av svaret. Alla liv är ju likadana, tycker hon. Alla vill något för sig själv, egentligen vill alla samma saker. Sex och pengar och familj och njutning och aktning och spänning. Den där bläddertidningskombinationen. Det där med kärlek är kanske en myt.

Det är lätt att se Helena som dramatikerns kommentar om sig själv. Teaterkonsten har en tendens att förfalla i kvasipsykologi. Rollers motivering kokas ner till rena känslor så att åskådarna på ett behagfullt sätt kan projicera sitt eget kaos av motstridiga känslor på dramat.

Och när dramatikern, och publiken, lämnar salongen bär de med sig det aristoteliska dramat och placerar in sin sina medmänniskor i det. De gör något väldigt oförskämt, de iakttar sina medmänniskor och frestas att säga Sanningen, grovkornig som den är.

Därför är det synd att pjäsen ändå faller in i ett normativt mönster till slut. Alla liv behöver inte vara likadana, påstås det, men det blir en munnens bekännelse. Före slutet ser föreställningen till att styra tillbaka till de känslomässigt trygga vattnen där insikter trivialiseras.

Lasse Garoff
Foto: Charlotte Estman-Wennström

Minna Nurmelin: Minns du mig.
Lilla Teatern. I rollerna: Marika Parkkomäki och Pia Runnakko. Översättning: Anna Simberg. Regi: Minna Nurmelin. Scenografi: Kaisa Rasila. Dräkter: Minna Nurmelin och Kaisa Rasila. Ljus: Jan-Erik Pihlström. Ljud: Janne Brelih.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.