New age-rörelsen har en lång och brokig förhistoria. Där hittas på 1600-talet Emmanuel Swedenborgs kristna mysticism, på 1700-talet Franz Mesmers animaliska magnetism, på 1800-talet Helena Blavatskys teosofiska sällskap och på 1950-talet de plötsligt uppkomna UFO-religionerna. Precis som i äldre esoterism handlar det om att få tillgång till dold kunskap som på djupet förvandlar det vetande subjektet, men i new age-lärorna läggs också en stor vikt vid olika tekniker, färdigheter och verksamheter. Det är fråga om praktiska rörelser i högre grad än till exempel den teosofiska.
De två mest centrala idéerna i new age-lärorna är holismen och antropocentrismen. Allting hänger ihop, men kretsar kring människan. Detta ptolemaiska element, universum kretsar kring människan, eller rentav kring mig, är ovanligt långt draget i new age-lärorna. Författarna försöker övertyga genom en oraklets retorik där suggestion är viktigare är argument. De ständiga hänvisningarna till modern vetenskap och uråldrig visdom ger sken av auktoritet, trots att den aldrig befästs i argumentationskedjor.
Inom naturvetenskapen är det framför allt 1900-talets nya fysik som inspirerat, med dess teorier som radikalt strider mot vad som sedan Newtons mekanik tagits för sunt förnuft. New age-fysiken utgörs av fåtal böcker som fått en stor spridning. Här kan nämnas Fritjof Capras Fysikens Tao, Gary Zukavs De dansande Wu Li-mästarna, och David Bohms Wholeness and the Implicate order. Med hjälp av lösryckta utsagor från kvantfysik och relativitetsteori försöker dessa författare ge belägg för olika mystiska positioner.
Man suger upp och imiterar på ytan de förunderliga verklighetsbeskrivningar som 1900-talsfysiken levererat, men likt Hollywood-dramaturgin måste det alltid återknytas till det bekanta: läsaran ska känna igen sig och kunna relatera emotionellt till innehållet.
New age-teorierna är i slutändan lika outhärdligt tråkiga som de science fiction-filmer om utomjordingar som visar sig egentligen handla om människan själv. Poängen med utomjordingar borde vara mötet med det verkligt annorlunda, den sublima skräck som H. P. Lovecraft ibland lyckas frammana med sina obeskrivliga världar och varelser, främmande och fundamenalt likgiltiga för människans små känslor och drömmar.
Det mesta i new age-världen har förblivit marginaliserat, men ett element som har fått ett stort samhälleligt genomslag är den strömning som kretsar kring självhjälp och positivt tänkande, USA:s främsta bidrag till ockultismen. Lärorna om att tankeakter förvandlar tillvaron utvecklades i mitten av 1800-talet, bland annat av mesmeristen Phineas Quimby. Vid sekelskiftet var självhjälpböckerna redan en stor industri, och 1913 anmärkte författaren G. K. Chesterton att: ”Det är böcker som visar människor hur de kan lyckas med vad som helst, skrivna av människor som inte ens lyckas med att skriva böcker.”
Den som hade oturen att röra sig på Sveriges gator under valrörelsen fick erfara life coach-språkets normalisering i de intetsägande plattityderna på valaffischerna, som Thomas Engström i Fokus kallade för ”det värsta som skådats i den västerländska demokratins historia”. Hans slutsats är att ”Tydligen anser politikerna ifråga att vi är fullblodsidioter allihop.”
Jag har inga belägg för ett samband mellan new age och svensk partipolitik, men en sak har de åtminstone allt mer gemensamt: ord behöver inte betyda någonting, ha konsekvenser eller korrespondera med observationer så länge budskapet känns vagt uppmuntrande.
Arthur Schopenhauer anmärkte att sanningen endast tillåts en kortvarig triumf mellan två långa perioder, i den första förkastas den som paradoxal och i den andra viftas den bort som trivial. Det finns allt fler utrymmen där en talare inte ens förväntas anstränga sig för att tala sant utan glatt får växla mellan meningslöst trivialt och dunkelt paradoxalt. Att använda sig av skenparadoxer är ju det bekvämaste sättet att fejka visdom och djupsinne. Se där, ett litet självhjälpstips.
Fredrik Österblom
är kulturskribent
