Bland fjolårets svenska bokfilmatiseringar fanns Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, en film som faktiskt var ”bättre än boken”. Denna skröna i Felix Herngrens regi återspeglade svenskarnas kollektiva omedvetna på ett roligt och hjärtevärmande sätt. Tyvärr kan man inte säga samma sak om Leif Lindbloms filmatisering av Miika Nousiainens roman Vadelmavenepakolainen.
Det var en gång en finne och en svensk som möttes på en Sverigebåt. Lite som i Hitchcocks drama Främlingar på tåg. Men här handlar det inte om att att byta mord utan om något annat.
Mikko Virtanen (Johan Karlsson) har sedan barnsben velat bli svensk. Han älskar och idealiserar Sverige. I hans ögon är Sverige en härlig pyttipanna som innefattar Per Albin Hanssons folkhemstal, den gamle kungen, Pippi och hallonbåtar.
Mikko är en svensk instängd i en finsk mans kropp. Han avskyr sin finskhet så mycket att han beslutar sig för att dö genom att hoppa ner i havet. På samma däck finns en annan självmordskandidat, Mikael Andersson (Erik Johansson), en svensk psykolog som är led på Sverige och sig själv.
Snart försvinner Mikael ur bilden samtidigt som Mikko får hans ID-handlingar och nycklarna till hans barndomshem. I samma veva får Mikko en dement svensk mamma som bor på ett vårdhem. Föga vet han att han också fått en vuxen syster (Josephine Bornebusch, Mickan från tv-serien Solsidan).
I sin strävan ”att bli en god svensk familjefar” blir Mikko förälskad i två svenska damer samtidigt. Nationalitetstransvestiten vill bli svensk på djupet, ha svenska barndomskompisar, en svensk mentalitet. Mer än så. Han vill undervisa svenskar i att vara svenskar.
Som åskådare sitter man i 93 minuter och väntar på att få skratta. Hela tiden hoppas man att filmen ska utvecklas till en träffsäker satir eller åtminstone till en mysig må bra-skröna.
Visst får man ibland sin belöning i form av några dråpliga detaljer. Som en flashback när den tioårige Mikko tittar på ishockeymatch hemma i Finland. Hans pappa (Tommi Korpela) hejar på Finland, trots att Finland inte är med (det är Sverige som spelar mot Sovjetunionen). ”Ryssarna var med i samma soppa, svenskarna satt bara i soffan”, säger pappan. Han syftar på kriget.
Filmens största problem är att Mikko saknar riktig bakgrund. Han är 37 år. Vad gjorde han mellan sina barndomsår och sin nuvarande ålder?
Jonas Karlsson är en bra skådespelare som räddade bland annat dramakomedin Miffo från att bli ett fiasko. Men i Hallonbåtsflyktingen känns han obekväm. Här finns inga stövlar att fylla. Mikko är ingen människa utan närmast en pinsam, föga sympatisk seriefigur.
Intrycket förstärks av att han är omgiven av bifigurer av kött och blod. Josephine Bornebusch i rollen som Mikaels white trash-syster försöker spela Mia Skäringer – och kommer faktiskt undan med det. Frida Hallgren som den godhjärtade fysioterapeuten, Erik Johansson som den misantropiske ”livsavslutningskonsulenten”, Jarmo Mäkinen som den redige hantverkaren – alla känns tillräckligt levande och charmiga. Alla utom huvudpersonen.
Hallonbåtsflyktingen bygger på en skojig idé, men filmen håller inte vad den lovar. Döden som tema finns med på ett hörn, men filmmakarna kringgår svärtan på ett fantasilöst sätt. Någon noir-komedi är det inte heller.
Mot slutet blir det plötsligt bättre. Några rörande episoder på ett sjukhus i Finland är som tagna ur en annan film. Ändå lyfter det inte. Temperaturen är alldeles för ljummen, med tanke på den komplicerade, intensiva relationen mellan ”folkhemmet” och den forna ”östra rikshalvan”.
Zinaida Lindén
Hallonbåtsflyktingen/Vadelmavenepakolainen. Regi: Leif Lindblom. Manus: Daniel Karlsson, Erik Ahrnbom, efter en roman av Miika Nousiainen. Foto: Tuomo Hutri. I rollerna: Jonas Karlsson, Josephine Bornebusch, Frida Hallgren, Erik Johansson, Jarmo Mäkinen, Tommi Korpela m.fl. Komedi Sverige/Finland, 2014.
