Revolutionen som kom av sig

av Janne Wass

KOM-Teaterns skådespelargarde skördar lagrar i Vallankumous, i regi av Lauri Maijala. Pjäsen som följer finlandssvenska Jean Boldts tafatta revolutionsförsök i Helsingfors är en underhållande musikalisk historiegestaltning, som ändå grumlas av sin mångsidighet.

”Det finns knappast något som är så naturligt som revolutionen”, skriver regissören Lauri Maijala i programbladet till KOM-teaterns pjäs Vallankumous, eli sisar Huttusen ihmeellinen elämä (Revolution[en], eller Syster Huttunens förunderliga liv). Åtminstone pjäsens primus motor, Jean Boldt, kan skriva under den tesen. Med sådan självklarhet förklarar Boldt i Pekka Valkeejärvis gestalt för syster Josefiina Huttunen (Pirkko Hämäläinen) att de två ska genomföra en revolution.

Huttunen stiger i Juha Siltanens dramatisering av verkliga skeenden i Helsingfors 1917 fram som pjäsens huvudperson. Den över 50-åriga modeaffärsägaren var ingalunda någon självklar revolutionär, snarare en representant för den borgerliga eliten. Siltanen målar ändå upp bilden av en kvinna som förlorat tron på samhällellsengagemanget, men som drömmer om en bättre värld, och kanske mer än något annat om att få höras och uttrycka sig, finna en mening. I historieböckerna behandlas Huttunen i samband med ockupationen av Helsingfors domkyrka den 17 juni 1917 främst för att hon uppges ha hållit ”engagerade tal” mot bakgrund av kravaller mellan anarkister, ryska soldater, och finsk milis.

Kändisar skymtar

Siltanen och Maijala fokuserar på de inblandade personerna och deras motiv. Djurvännen, vegetarianen, den kristna socialisten Boldt är en man med en mission och en vision som han är redo att kämpa för. På samma gång görs det klart att denna son till en ståndsfamilj inte nödvändigtvis har klart för sig livsvillkoren för de fattiga han uppger sig kämpa för. Den naiva kämpaglöden överskuggar i flera komiska scener den verkliga världens realiteter, men Pekka Valkeejärvi spelar Boldt med sådan värme att det är svårt att inte känna för honom.

Föreställningens mest tragiska person är den unge arbetaren Aarne Kanerva, imponerande gestaltad av den dansanta och plastiska Johannes Holopainen, med känsla för både situationskomik och drama. Kanerva dränker sin fattigdom i spriten, och följer sin ledare Boldt som en hund, utan att en enda gång ifrågasätta hans handlingar. Då man inget har, har man heller inget att förlora, lyder patoset. Då vitgardisterna under inbördeskriget sätter eld på sågen där Kanervas rödgardister sitter förskansade, tvingas han ändå välja mellan martyrdöden och ett fortsatt liv i fattigdom och brustna drömmar med flickvännen Amanda. En fjärde viktig kugge i skådespelet är den fenomenala Juho Milonoff, som Christian ”Jeans bror” Sibelius, den finländska psykiatrins fader. I en liten box uppe i hörnet av scenen, bakom spjälgardiner, står Sibelius under pjäsens gång och utvärderar huvudpersonernas mentala hälsa och bevekelsegrunder. På samma gång slits han själv mellan viljan att sola sig i den berömde broderns glans i salongerna, och att ge sig hän åt den revolutionära glöden, som han kämpar för att förstå.

Grumlig grundtes

Pjäsen består av tre faser: den första komiska akten presenterar persongalleriet och situationen. Den andra inleds med ockupationen, där anarkister förvandlats till Pussy Riot, som sätter igång en revolutionär karaokekväll – medryckande, men kanske en aning utdragen. I tredje fasen stormar milisen kyrkan, och det bjuds på en brutal alla-skjuter-alla-sekvens till stroboljus och technodunk – ett grepp som i ärlighetens namn börjar bli lite uttjatat. Symboliken är ändå hur den naiva världsförbättrarglädjen övergår i brodermord då inbördeskriget tar vid. På detta följer sedan den tragiska historien om Boldts sista år på mentalsjukhus, Kanervas öde i inbördeskriget, och den åldrande Huttunen, som tillsammans med sin vän och kollega fortsätter livet i modeaffären.

Pjäsens största trumf är dess skådespelargarde, som är något av det bästa Finland kan presentera. Förutom ovan nämnda måste man också lyfta fram mångsidiga Niko Saarela, som tacklar allt från sadistisk polischef, till nördig akademiker och självaste Jean Sibelius i ett festligt porträtt. Ensemblen klarar av den prekära balansgången mellan realism och överdrift utan att falla ner i buskisfållan.

En stor eloge ska också gå till Joel Mäkinens musikaliska trio, som målar upp retrostämningar med 80-talistisk synthpop med kraut-influenser, och som blir en intim del av pjäsen.

Problemet med Vallankumous är frågan om vad det ska föreställa. Det är underhållande, en njutning att följa med. Men då ridån går ner vet man inte riktigt vad man sett. Var det en skojfrisk musikal, ett stycke historieberättande, en revolutionsmetafor, eller fanns där ett budskap för dagens generation, utöver det rent allmänmänskliga? Siltanen poängterar i programbladet att ensemblen gjort sin version av berättelsen och kortat avsevärt i ursprungstexten, vilket kan vara en orsak till att det känns lite rumphugget när allt är sagt och gjort. Rumphugget, men ett ack så välspelat och underhållande hugg.

Janne Wass
Foto:  Noora Gaegae

Vallankumous, eli Sisar Huttusen ihmeellinen elämä. Text: Juha Siltanen. Regi och bearbetning: Lauri Maijala. På scenen: Pirkko Hämäläinen, Pekka Valkeejärvi, Juho Milonoff, Niko Saarela, Johannes Holopainen, Vilma Melasniemi, Eeva Soivio. Dekor: Markku Pätilä. Dräkter: Niina Pasanen. Ljus: Petri Tuhkanen. Mask: Leila Mäkynen. Musik: Joel Mäkinen. Ljud: Jani Rapo. Spelas på KOM-Teatteri t.o.m. 20.12.2014.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.