Efter förra vårens framgång med Kaspar Hauser har Q-teatteri igen satt upp en pjäs som träffar mitt i prick när det gäller att fånga den flyktiga nutidsmänniskan i hennes splittrade tillvaro, skriver Anna von Bonsdorff.
I de rikas och vackras värld blir vardagen till fest medan festerna i sin tur övergår i utspårade katastrofer. Bland interiörer som hämtade ur glassiga inredningsmagasin pågår ett dekadent och depraverat liv. Antti Hietalas pjäs Ihanat ihmiset gör ett nedslag i de välbärgades värld där champagnen bubblar samtidigt som tillvaron blivit meningslöst blasé.
Efter förra vårens framgång med Kaspar Hauser (av Akse Pettersson och Johannes Ekholm) har man på Q-teatteri igen satt upp en pjäs som träffar mitt i prick när det gäller att fånga den flyktiga nutidsmänniskan i hennes splittrade tillvaro. Ihanat ihmiset är en mångbottnad pjäs som börjar med en blinkning mot mer klassiska äktenskapsdramer innan den utvecklas till rena rama mysteriet och slutligen utmynnar i filosofiska frågor om moral.
På scenen är det fyra namnlösa och därmed rätt anonyma rollkaraktärer som får dramat att rulla på. Först får publiken stifta bekantskap med ett gift par som spelas av Minna Haapkylä och Jani Volanen. Paret är av det där slaget som har precis allting; ett fantastiskt hem, prestigefulla yrken och råd att resa till Vietnam. Samtidigt är det ändå något som skaver mellan dem, som om de egentligen vore fruktansvärt trötta på varandra men av bekvämlighetsskäl inte orkar säga som det är. Det ytliga livet är ett enkelt alternativ.
Efter en kväll på krogen bjuder paret hem en flicka som spelas av Elina Hietala på efterfest. Hietala gör en juvenil, impulsiv roll som får mig att le igenkännande. Ett tag undrar jag om det kommer att bli en variant av Edward Albees Vem är rädd för Virginia Woolf? men parets undertryckta grälpotential bryter aldrig fram. Istället blir efterfesten på scenen en fascinerande tillställning där dynamiken mellan trion ständigt skiftar. Man ömsom förför och ömsom baktalar varandra, allt medan man dricker bubbel, klär av sig, plockar fram en pistol, skjuter vattenmeloner så att fruktköttet stänker åt alla håll och snortar kokain.
När andra akten inleds har stämningen på scenen genomgått en total förändring. Pjäsen blir mer och mer av ett mysterium med Paul Auster-aktiga vibbar där verkligheten grumlas och där sanning, lögn och paranoia blandas ihop med ett rejält mått psykisk manipulation. Här dyker Jussi Nikkilä upp i rollen som bror till flickan på efterfesten. Nikkiläs roll är försedd med ett moraliskt patos, i skarp kontrast till det ytliga paret. Visserligen lutar den här kontrasten och broderns utläggningar åt det övertydliga hållet, men å andra sidan gör Nikkilä en mycket övertygande rollprestation.
Hietalas regi är en kompakt helhet där tillvarons tomhet och absurditet främst kommer till uttryck genom att vissa scener upprepas flera gånger, som om livet redan vore utforskat och inte kan bjuda på något mer. Upprepningarna förstärker också intrycket av att paret på scenen framför allt upprätthåller en polerad fasad, att festen måste få fortsätta till varje pris. Men varför? I den urartade och samtidigt likgiltiga livsröran på scenen kommer pjäsens kritiska poänger fram. Hur var det egentligen med ansvaret gentemot våra medmänniskor?
Också Jani-Matti Salos scenografi med känsla för detaljer förtjänar att uppmärksammas. Parets vita drömhem har något spänt och sterilt över sig. Och då det under första akten blommar friska blommor i en vas slokar buketten olycksbådande under andra akten. Just den här detaljen känns symboliskt talande, tätt sammanlänkad med pjäsens budskap.
Anna von Bonsdorff
foto: Pate Pesonius
Ihanat ihmiset. Text och regi: Antti Hietala. Dramaturgi: Jani Volanen. Scenografi och ljusdesign: Jani-Matti Salo. Ljuddesign: Timo Muurinen. Dräkter: Pirjo Liiri-Majava. På scenen: Minna Haapkylä, Elina Hietala, Jussi Nikkilä och Jani Volanen.
