Vad är småpojkar gjorda av?

av Zinaida Lindén

Richard Linklater (Dazed and confused, Bara en natt-trilogin) och hans team har ägnat hela tolv år åt att skildra en pojkes uppväxt på ett enastående sätt. Filmen skapades i korta perioder mellan åren 2002 och 2013.

Boyhood berättar om en rätt så vanlig vit familj i Texas. I centrum står Mason (Ellar Coltrane) som tillsammans med sin syster (Lorelei Linklater) tas med på en känslomässig resa genom åren, från barndom till vuxenliv.

Barndomen följer ingen kalender. Linklater avstår från att indela händelserna i stora milstolpar och oansenliga episoder – något som känns mycket äkta. Ändå finns här en tydlig början (allt annat än lycklig) och ett (lyckligt) slut.

Masons unga föräldrar (Patricia Arquette och Ethan Hawke) går skilda vägar. Pappan, som är musiker utan fast jobb, är en rastlös världsförbättrare. Han försvinner till Alaska medan mamman flyttar med barnen till Houston. Där vill hon komplettera sin utbildning och ge dem ett bättre liv.

Ett par år senare dyker pappan upp i en Pontiac GTO och vill återknyta kontakten till sina barn. Här tänker jag osökt på Sofia Coppolas far- och dotterdrama Somewhere: en ömsint men inkompetent fars trevande försök att vara närvarande i sina barns liv.

Filmen kunde lika bra heta Parenthood. Den fokuserar inte bara på sonen utan också på föräldrarna. Vi ser pappan predika för de förvirrade barnen om ”världens sämsta statsöverhuvud” George Bush, om Irakkriget (som barnens skollärarinna kallar för en bra sak). Några år senare ser vi barnen vandra från den ena villan till den andra med banderoller för att försöka få stöd åt presidentkandidaten Barack Obama.

Tidens gång skildras inte bara genom nya presidenter. Här finns en massa andra tidsmarkörer: Harry Potter-böckerna, Coldplay, Daft Punk. Barnen hinner uppleva två styvpappor och två styvfamiljer.

När Mason fyller femton får han nog så kännetecknande Texaspresenter av sin styvfamilj: en Bibel, en fin kostym och ett hagelgevär.

Boyhood har jämförts med François Truffauts filmer om hans alter ego Antoine Doinel. Kritikerna har hittills uppvisat en sällsynt skådad konsensus: en banbrytande filmupplevelse. Ett mästerverk.

I början hade jag svårt att ta till mig Boyhood. Varken min egen barndom eller mina barns uppväxt innefattade sådana amerikanska ”självklarheter” som en stor villa eller en hemmamamma som kör barnen till och från skolan. Men sedan blev det bättre. Arquette och Hawke gör båda ett fantastiskt jobb som kämpande frånskilda föräldrar. Deras gränsöverskridande imponerar. 

Berättelsen berör på djupet. Ändå fattar jag tyvärr inte hajpen med att anlita samma unga skådespelare under tolv års tid. I mina ögon kunde det ha blivit lika bra med olika barnskådespelare.

Berättarmässigt har Linklater lyckats med att foga samman tiotals bitar utspridda över tolv år. Å andra sidan är det inte alltid Mason känns intressant nog som person. Filmen är väldigt lång. Bäst är det när Mason och hans syster möter sin pappa – ibland på ett paradoxalt, men väldigt mänskligt sätt.

Zinaida Lindén

Boyhood. Manus och regi: Richard Linklater. Foto: Lee Daniel, Shane F. Kelly. I huvudrollerna: Ellar Coltrane, Patricia Arquette, Ethan Hawke, Lorelei Linklater. USA. Drama.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.