Jag bevittnade en föreläsning av professorn i företagsekonomi Alf Rehn nyligen. Föreläsningen handlade om hur organisationer och företag ska lyckas få tag i och bibehålla olika former av kreativitet. Det var ett spektakel. Rehn var som en standup-komiker. Han förställde ofta sin röst för att imitera töntiga företagsledare och några av de mångmiljonärer han har föreläst för. Dessutom använde han sig flitigt av svordomar och hans skämt om sex och sprit fick fjång i lyssnarna.
Det som Rehn, i ett nötskal, lyckades få sagt under sin nästan nittio minuter långa föreläsning var: jobba hårt.
Ja, jobba hårt. Kreativitet kräver mycket arbete. Det är det jag tog med mig från föreläsningen. Det och en retorisk fråga som Rehn ställde genast i början: ”Hur kommer det sig att våra handlingar så sällan möter vår diskurs?” Det är en bra fråga, som jag tyvärr inte tyckte att Rehn själv verkade ha besvarat inför sin egen föreläsning. Hans budskap var riktigt intressant på sina ställen, speciellt då han utmanade oss lyssnare med sina uppriktiga ord om att vi riskerar att stagnera i våra bekväma vanor, men det drunknade ofta i en bufflig och högljudd retorik som med all önskvärd tydlighet uppvisade att handling och diskurs minsann inte gick hand i hand just då.
Det hela utmynnade i ännu en trött påminnelse om hur högt Finland just nu ser ut att värdesätta sina många framgångsgurun. Varför förvånas vi fortfarande över att enskilda finländare lyckas nå stor framgång? Alf Rehn i all ära, men personligen har jag svårt att relatera till en föreläsare som fyra eller fem gånger påminner mig om att han har blivit professor vid 31 års ålder, och som kryddar sina ord med anekdoter om alla miljonärer han träffat under sina unga år som framgångsrik akademiker.
Kanske orsaken till att framgångsmänniskor i Finland så ofta hyllas på ett oproportionerligt sätt har sin förklaring bland annat i Nokias oerhörda framgång i tiderna. Finländarna blev så överrumplade av att ha företagsledare som rodde fram stora företag mot djupa globala vatten att vi började lyssna på dem med ett allvar som vi inte själva riktigt förstod eller kunde artikulera.
Jorma Ollila blev en nationell statussymbol. Antti Herlin, en legend. Och så, givetvis, Björn Wahlroos. Ytterligare en av Finlands framgångsfigurer, Jari Sarasvuo, lyssnar många fortfarande på med en frenesi som mest av allt får betraktas som andlig, trots att han nuförtiden mest verkar ge ifrån sig kvasibuddhistiska aforismer.
Tillbaka till Rehns fina fråga om varför handling och diskurs så sällan sammanfaller. Det vi i Finland borde tala om är hur det kommer sig att vi påstår oss värna om mångfald, tolerans och rättvisa men trots det inte tar emot mer än femhundra flyktingar från den fruktansvärda krigshärden i Syrien. Hur kommer det sig att det talas vitt och brett om det stora behovet av nya bostäder i huvudstadsregionen, men att jag ännu inte har sett en enda nyhetsartikel om De hemlösas natt som ordnas i oktober? Diskrepansen mellan handling och diskurs är inte enbart ett problem vad gäller till exempel enskilda politiker som lovar ett och sedan gör ett annat, utan för hela vår offentlighet, för alla och envar som säger sig ha ett intresse av att delta i samhällsbygget.
Till sist ett litet råd till både faktiska och tilltänkta föreläsare: i en föreläsning där en ger Jari Sarasvuo en släng, är det antagligen bäst att själv inte framstå som en Sarasvuo på speed.
Mathias Rosenlund
