Logikern och vetenskapsfilosofen Susan Haack etablerade sig i början av 1990-talet som en sann enfant terrible i USA:s progressivare akademiska kretsar. Under rubriken Knowledge and Propaganda: Reflections of an Old Feminist attackerar hon den framväxande feministiska kunskapsteorin och vetenskapsfilosofin. Haack betonar att begreppet ”feministisk kunskapsteori” är en logisk motsägelse, eftersom feminismen är en politisk ideologi, medan den vedertagna definitionen av kunskap uttryckligen utesluter ideologiska och andra kontextuella influenser. Ideologi får inte påverka berättigandet av kunskap och om så sker är det inte längre i strikt bemärkelse fråga om kunskap. Haacks inlägg var extra provokativt, eftersom hon uttryckligen positionerade sig som feminist och betonade att den feministiska kunskapsteorin är både kunskapsteoretiskt och politiskt farlig.

Feministiska kunskapsteoretiker brukar betona vikten av att beakta kunskapsanspråkens kontext. Så också i detta fall. Haacks text var inlägg på ett seminarium om ”The Politics of Political Correctness” och publicerades tillsammans med seminariets andra inlägg i den vänsterradikala tidskriften Partisan Review. Den med jämna mellanrum uppblomstrande nordamerikanska debatten om politisk korrekthet är ett intressant och mångtydigt fenomen. Den är i betydligt högre grad än motsvarande debatter i Sverige eller Finland knuten uttryckligen till universitetsmiljön. Debatten har å ena sidan drag av ”backlash”, den fungerar ofta som ett sätt att tysta förtryckta och förbisedda gruppers kunskaps- och maktanspråk, men å andra sidan har den i vissa fall varit en välgrundad reaktion på en kunskapsmässigt omotiverad politisering av framförallt studenternas läroplaner, där ”de döda vita männens” klassiker i allt för hög grad ersätts med verk, som anses politiskt mera angelägna. Alltid är det inte heller så lätt att dra gränsen mellan dessa två tendenser.

Haacks reaktion var inte helt ogrundad, men hon gör själv ett antal felslut, som gjorde hennes inlägg till ett lätt byte för dem som ville försvara möjligheten av feministisk kunskapsteori. Haack antar bland annat att beaktandet av politiska eller moraliska värderingar automatiskt leder till propaganda, totalitarism och dogmatism. Då är det lätt att, såsom filosofen Elizabeth Anderson gör i sin omfattande kritiska analys av Haacks argumentation, kontra med att de flesta feminister är demokrater, vars politiska värderingar inte automatiskt låter sig omvandlas till totalitaristiska strävanden. Andersons analys är dock filosofiskt värdefull framförallt därför att den tar fasta också på de aspekter av Haacks argument, som inte är lika lätta att kullkasta.

Kunskap definieras ofta som en sann, berättigad föreställning. En enbart sann föreställning är inte kunskap, eftersom det inte räcker att gissa rätt, utan den som vet måste också kunna berättiga eller motivera sin kunskap. Den springande punkten i debatten mellan Haack och hennes kritiker handlar om ifall, och i så fall under vilka omständigheter, man kan acceptera att politiska och moraliska värden bidrar till berättigandet av kunskap. En infallsvinkel, som också tas upp av Anderson, har varit att analysera relationen mellan kunskapsteoretiska och moraliska eller politiska värden. Alla är eniga om att kunskapsteoretiska värden, såsom konsekvens, spelar en väsentlig roll då man berättigar kunskap. Följdfrågan handlar då om huruvida det verkligen råder vattentäta skott mellan de värden som klassificeras som kunskapsteoretiska och de värden som klassificeras som moraliska eller politiska? Kan vi principiellt utgå ifrån att det moraliska och politiska värdet rättvisa aldrig kan tillåtas bidra till det kunskapsmässiga berättigandet av en föreställning? Anderson svarar nej, det kan vi inte, och jag är benägen att hålla med henne.

Martina Reuter

är filosof

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.