15-Duras_omslagVarför gör det inget att det är något skrangligt över flera av Duras texter, något halvfärdigt, rentav dåligt ibland? frågar Ulrika Nielsen i sin recension och svarar: delvis för att språket rör vid något som kanske inte skulle ha kunnat nås på annat sätt än genom det här mycket riskfyllda och fragmentariska så att säga icke målinriktade sättet att skriva.

Marguerite Duras nästsista bok Att skriva finns nu för första gången tillgänglig i sin helhet på svenska, i för det mesta stark och övertygande översättning av Kennet Klemets. Texterna är fem till antalet, tre av dem har filmats i anslutning till sin tillkomst. De är korta, egentligen skulle man kunna läsa den här boken snabbt, i ett sträck, men av någon anledning gör jag inte det.

Det slår mig att när någon säger sig ha slukat en bok, läst den från pärm till pärm utan avbrott, så misstänker jag genast att personen i fråga inte egentligen läst den utan, just det, slukat den, för att senare verkligen läsa den eller för att verkligen lämna den. Eller så tänker jag att boken kanske inte har så mycket med läsande och skrivande att göra, för som Duras konstaterar i Att skriva: ”det finns ofta berättelser men väldigt sällan skrivande”. En bok som är ett resultat av skrivande läser man mera sällan ”ut”, färdigt, det skrivna får man leva med så som man får leva med allt som verkligen händer en.

Bland annat tar det mig en dag att läsa den sista texten, ”Måleriutställningen”, på 6 sidor. Det vill säga att läsa igenom den en gång går väl ganska snabbt, men sedan måste jag sitta med boken i famnen, gå in i texten på nytt, läsa om den, eller snarare läsa i den och sedan: gå omkring och tampas med den. Dels tampas jag med konstnären i texten, hans underliga ensamma vansinniga belägenhet när han efter sju år ska visa sin konst för allmänheten, dels tampas jag med författarens förmåga att med språkets och en av henne själv uppfunnen litterär genres hjälp låta mig träda i förbindelse med den här egentligen helt obegripliga och samtidigt vagt bekanta belägenheten, erfara den som en djupt mänsklig och så att säga konstnärlig belägenhet. Texten är för mig bokens ”bästa”, mest koncentrerade och helgjutna; konstnären som försöker få ordning på hängningen av tavlorna samtidigt som han talar ”för att befrielse från smärta till slut ska ske”. Hur han till sist lämnas ensam åt sin olycka, åt ”detta helvetiska åtagande som överskrider alla kommentarer, alla metaforer, all tvetydighet”.

Tvivlet som motto

Duras har en förmåga att försätta läsaren i en viss sorts uppmärksamhet eller sensibilitet. Det är fantastisk läsning.  Och detta trots att det är något skrangligt över flera texter, något halvfärdigt, rentav dåligt ibland. Men av någon anledning gör det inte så mycket. Varför inte, kan man fråga sig, varför gör det inte så mycket att de här texterna plötsligt tappar bort sig, glesnar och nästan helt förlorar sakerna ur sikte? Delvis beror det på att något betydelsefullt hela tiden är mycket nära i Duras texter, språket rör vid något som kanske inte skulle ha kunnat nås på annat sätt än genom det här mycket riskfyllda och fragmentariska och så att säga icke målinriktade skrivsättet.

Är Duras en modig författare? Själv skriver hon, ”att tvivla är att skriva”. Hon har uppenbarligen aldrig varit rädd för det tvivlet, eller för ensamheten, eller för skrivandets rädsla. Om ängsligheten uttrycker hon sig såhär, i bokens titeltext:

”Jag tror att jag i allmänhet kritiserar böcker för att de inte är fria. Man ser det i texten: de är fabricerade, de är arrangerade, reglerade, tillrättalagda skulle man kunna säga. /—/ strävan efter den rätta formen, det vill säga den vanligaste, klaraste och mest harmlösa formen.” Hon kallar det böcker utan författare och fortsätter: ”Jag vet inte vad en bok är. Det vet ingen. Men man vet när det är det. Och när det inte är något, vet man det liksom man vet vad man är, ännu inte död.”

Den sortens skrivande som Duras praktiserar i Att skriva är, och har kanske alltid varit, utrotningshotat; de flesta böcker skrivs inte för att skrivas utan för att säljas. Också en viss sorts läsning är därmed ovanlig. Därför är det med en sällsam lättnad jag tampas med Att skriva: man påminns om vad det var som var så viktigt och enastående med skrivandet, med riskerna, med litteraturen, med läsningen. Att skriva handlar inte minst om att fästa uppmärksamhet vid och hantera det vi inte helt kan greppa och förstå, det levande undflyende mysteriet i allt skapande och i allt liv. Man blir kvar med ett slags förväntan utan slut.

Ulrika Nielsen

Marguerite Duras: Att skriva. Översättning: Kennet Klemets. Ellerströms, 2014.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.