Långt ute i havet finns en ö dit inga skepp kommer av en slump. Där ligger Röda klostret, en tillflyktsort för flickor från fattiga eller svåra förhållanden. Män är bannlysta från ön, där man tillber en gudomlig treenighet bestående av Modern, Jungfrun och Haggan. I det isolerade klostret värdesätts kunskap och utbildning över allt annat.
13-åriga Maresi har flytt svälten i sitt hemland, och den egensinniga och omtänksamma flickan är nu den som tar hand som de yngsta smånoviserna. Men så fort dagens uppgifter är gjorda, springer Maresi upp till ”skattkammaren”, det väldiga, dammiga biblioteket, som vaktas av den stränga Syster O. Här sitter hon och insuper all den kunskap hon hinner med innan solens sista strålar försvinner.
Allt förändras då den späda och härjade Jai kommer till klostret. Den räddhågsna flickan har svårt att lita på någon, men fattar tycke för Maresi, som blir hennes beskyddare. Jai har rymt från ohyggliga förhållanden, som senare hinner upp både henne och resten av klostret i form av ett fartyg lastat med beväpnade, våldslystna män. Konfrontationen tvingar Maresi att ta itu med sina egna demoner, och göra ett val som påverkar resten av hennes liv.
Maresi är den finlandssvenska ungdomsförfattaren Maria Turtschaninoffs femte roman, och den tredje som utspelar sig i den fantasyvärld som hon byggt upp i Arra och Anaché. Den kräver ändå inte att man är bekant med hennes tidigare verk, utan är i sig alldeles fristående.
Även om feminismen och det kvinnliga varit viktiga teman också i hennes tidigare böcker, är Maresi den bok där temat för första gången är det centrala. Subtilt är det inte. Ön heter Menos – härlett från ordet menstruation, Röda klostrets namn kommer från blodsnäckan, ur vilken man utvinner det färgsekret som utgör grunden för det lilla samhällets inkomst. Gudinnans tre ansikten, Jungfrun, Modern och Haggan anspelar på kvinnans tre åldrar. Männen i romanen är endast närvarande som ett yttre, våldsamt hot.
Det är å ena sidan en uppväxtberättelse om att hitta sin plats, komma underfund med vem man är, och om att våga ta steget ut i vuxenlivet, och det är lika uppfriskande varje gång den historien i fantasysammanhang berättas ur en flickas synvinkel. Men Turtschaninoff lyfter också upp tyngre ämnen som våldtäkt och hedersmord, samt kulturell underkuvning av kvinnor.
För den som läst den feministiska sci-fi- och fantasyförfattaren Ursula K. LeGuins romanserie om Övärlden känns mycket bekant. Dels är hela inramningen av en flickas uppväxt i ett mystiskt kloster snarlik den i boken Gravkamrarna i Atuan. Liksom i romanen Tehanu har vi också att göra med en traumatiserad och till synes hjälplös flicka, som visar sig besitta oanad styrka. Båda författarna sätter också kvinnans ”mjuka” styrka – deras obeväpnade kroppar och mentala och emotionella kapacitet – mot männens hårda, beväpnade aggression. En annan bok som kommer i åtanke är Michael Endes Den oändliga historien, närmelsevis i avsnitten med Maresi i det stora, tomma, biblioteket – liksom Bastian med sin bok på den skrämmande vindsvåningen.
Turtschaninoff sätter ändå en alldeles egen prägel på sin berättelse. Det är Maresi som är berättaren, och Turtschaninoff vinnlägger sig om att anlägga ett tonläge som passar ihop med en trettonårings språkliga berättarförmåga. Det är både en styrka och en svaghet.
Författaren tar tid på sig för att komma till biffen, och det känns ibland som om hon försöker skapa en tydlig inramning genom att så noggrant som möjligt beskriva förhållandena på ön – bland annat beskrivs flickornas måltider in i minsta detalj. När det börjar hända, känns det som om boken gärna hade fått fortsätta i några tiotal sidor till.
Ovanstående är ändå bara en smärre kritik, som inte nämnvärt stör läsningen, som är både spännande och behaglig. Öns kultur och de religiösa riterna och mytologin är rikt målade, och det är lätt att sugas in i stämningen. Förhållandet mellan flickorna är också beskrivet på ett sätt som är bekant för många från egna högstadieupplevelser. Det finns ett berömvärt djup i historien – men ibland känns det som om Turtschaninoff försöker tackla lite för många ämnen på en gång i den 200 sidor långa historien. Slutet känns också en aning som en sedelärande berättelse, men det må förlåtas i en ungdomsbok. Huvudsaken – berättelsen i sig – är stark, och Turtschaninoff utmärker sig igen som Finlands kanske främsta ungdomsförfattare i fantasygenren.
Janne Wass
Maria Turtschaninoff: Maresi. Schildts & Söderströms, 2014.
