Claes Andersson
När var du berusad för första gången? Vad hette din matematiklärare? Är ditt första medvetna minne något du minns med din syn, ditt luktsinne, din hörsel, din hud, ditt kön eller dina händer?
Har du några minnen från vistelsen i din mammas mage? Hur minns du din egen födelse (vad var det första du såg när du såg för första gången?)
Har du konkreta minnen av hur det kändes att suga mjölk ur din mammas bröst? (Älskar du att dricka öl direkt ur flaskan?)
Minns du när du för första gången upplevde sexuella känslor, av njutning, av obehag, skräck, lust?
Att försöka minnas, att gräva efter tidiga upplevelser och känslor är ett sätt att försöka förstå livet, att undersöka sådana händelser och vändpunkter som känts viktiga och varit avgörande för hur vårt liv gestaltat sig. Det är också ett försök att skapa ordning och struktur i tillvaron. Vilka är våra stora besvikelser och missräkningar? Hur har vi lyckats bearbeta dem? Har vi hämmats av motgångarna eller har de tvärtom gjort oss mera målmedvetna och aktiva?
När vi rekonstruerar tidiga händelser och upplevelser märker vi att ett tidigt minne leder vidare till ett annat minne som tidigare varit helt och hållet förborgat. Det blir en kedjereaktion som gör att vi plötsligt kan minnas också mycket annat och att vi småningom får syn på sådant som vi inte ens visste att vi glömt! När vi arbetat en stund kan vi märka att vi kartlagt helt nya delar av vårt minneslandskap. Vi har inmutat en del av vårt glömda förflutna.
Det händer också att jag har beskrivit minnen som senare visat sig vara falska – jag har helt enkelt kommit ihåg saker som aldrig har hänt. Det kan handla om tidiga händelser som småningom blivit familjemyter, händelser som i familjekretsen berättats så många gånger att de förvandlats till ”sanning”.
Vilken är då nyttan med att minnas?
Ju mera man minns av sitt liv och ju ärligare man försöker vara desto tydligare ser man sig själv och sitt liv. I en allt mera digitaliserad tillvaro är det av oskattbart värde att vi försöker minnas och att vi strävar efter att återge våra erfarenheter till våra barn och deras barn, så att den moraliska och kulturella kontinuiteten inte bryts (av vår digitala kommunikation blir ingenting kvar i cyberrymden)
Med ökande självkunskap förstår vi lite mera av våra sjukdomar och vilka ”historier” som ligger bakom våra olika krämpor. Sjukdomarna kan ses som kroppens ”minnen” eller som uttryck för sådana traumatiska upplevelser som vi inte kunnat gestalta och bearbeta med vårt språk. Kroppen ”talar” sina sjukdomar, allergier, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar etc. Våra sjukdomar har ofta en stark symbolisk förbindelse med vår personliga historia.
Jag har under senare år besökt många seniorgrupper på olika servicehem, åldringshem och pensionärsföreningar där jag har diskuterat vårt sätt att minnas och att glömma. När jag frågat mänskor om deras första medvetna minnesbilder har det ofta blivit inledningen till långa inspirerade och böljande diskussioner med intima personliga avslöjanden och många erfarenheter som känns igen och delas av många andra i gruppen.
Många har i likhet med mig sina tidigaste minnen förknippade med våra krig och bombardemangen av Helsingfors i början på 1940-talet. Jag minns tydligt sirenernas tjut på natten, fönsterrutor som krossades, kaoset och flykten ner i vedkällaren. När jag frågade mamma om det var farligt svarade hon att vi inte behövde vara rädda för pappa hade en kanon och fanns på en holme utanför stan där han sköt ner alla ryssar som ville bomba oss. Och jag kommer ihåg hur all rädsla försvann och jag njöt av att sitta i källaren och höra bomberna falla runtom vårt hus på Högbergsgatan i Helsingfors.
Allt vi ”minns” låter sig inte formuleras i ord. Kroppen och våra sinnen minns också sådant som hänt oss så tidigt att vi ännu inte hade något språk att beskriva det med. På vilket sätt kan vi minnas vår egen födelse? Eller vår babyålder, då allt kretsade kring mammas bröst, de bekanta ansiktena och rösterna, känslan av trygghet i någons famn eller förtvivlan över att ingen hörsammade gråten och skriken efter mat och sällskap.
Kroppen minns beröringar eller tidiga ljud och luktförnimmelser. Själv minns jag lukten av nygräddad bulla från tidiga söndagsmorgnar, eller lukten av tobak och odörer när pappa varit på tuppen före mig. Eller den avlägsna musiken från den närliggande skridskobanan.
I ögonblicket då vi just skall somna kan vi märka att vår kropp rycker till, vi sparkar eller fäktar med armarna. Jag har tolkat det som atavistiska minnen från vår fostertillvaro, nånting vi minns genom vår hud och våra leder och senor.
Mycket av sådant som vi glömt och förträngt kan vi få syn på genom våra drömmar. Drömmen är vårt förflutnas sanningssägare. Många av de mardrömmar vi plågas av, då vi förnedras eller förbises, bottnar i tidiga frustrationer. Minnena materialiseras i våra drömmar och via drömmarna kan vi få syn på sådana minnen som vi inte kan nå på annat sätt.
Drömarbetet är en upptäcktsfärd i minnenas landskap, en arkeologisk utgrävning.
Många av de starkaste böcker jag läst handlar just om den verklighet som minnet återskapar och restaurerar. Den källan är outsinlig, överflödande rik på detaljer och nyanser, känslor av glädje och saknad. Ofta kan minnet vara fixerat vid små detaljer, till synes oväsentliga petitesser, det lilla synintrycket som av någon anledning fått stor betydelse och dröjt sig kvar.
Vladimir Nabokovs självbiografi Tala, minne – en gudomlig minnesbok – har sin styrka och fascination just genom att den fäster uppmärksamheten på det lilla och obemärkta: ”En sommarmorgon i min barndoms legendariska Ryssland gick min första yrvakna blick till springan mellan de båda vita inre fönsterluckorna”.
Karl Ove Knausgård minns sitt liv med stor lidelse och detaljrikedom i sex tjocka volymer av Min kamp på cirka femtusen sidor av minnen och minnen av minnen i fascinerande självutgivelse.
I vår finlandssvenska litteratur är många av de viktiga böckerna just öppet eller förtäckt självbiografiska. Henrik och Märta Tikkanen, Marianne Alopeus, Christer Kihlman, Bo Carpelan, Göran Schildt . . . alla med gott minne för de exakta detaljerna och den historiska helheten.
Ju äldre vi blir desto mera har vi att minnas och hålla reda på (och också allt mera att glömma). Om vi har turen att få leva tills vi blir pensionerade och mindre betungade av lönearbete är det naturligt att vi använder vår tid till att strukturera det vi varit med om, att skriva ner det och använda det för att berätta för våra efter kommande hurudant vårt liv har varit, ”hur det var förr i världen” och på det sätter – hoppeligen – få också barnen och barnbarnen intresserade av att kartlägga och minnas sina egna liv.
Jag ser framför mig en framtid där många mänskor aktivt minns och skriver ner sina minnen för att på det sättet garantera att den historiska och biografiska kontinuitet som nu hotas av all kommunikations digitalisering bevaras också i framtiden.
Så att vi inte glömmer det som en gång varit och för att vi ska förstå vilka vi är och vad som väntar oss.
Claes Andersson
