Allt som behövs är en surfplatta

av Janne Wass

Att göra animation passar alla, och i dag är det lättare än någonsin att göra en film, vilket gläder Antonia Ringbom, som i år fått motta två utmärkelser för sitt livsverk inom den finländska och nordiska animationen.

När den finländska animationen firar hundra år är det inte mer än rätt att också barnen får ta del av jubileet. Således är det passande att det på Annegården i Helsingfors förra veckans torsdag öppnades en utställning som presenterar Antonia Ringboms animationer, både som tavlor, böcker och filmer. Ringbom var en av de fyra animatörer som tidigare i månaden fick utmärkelsen ”Animationens hjälte”, för sitt livsverk.

Ringbom fick ändå ta emot priset senare, eftersom hon vid utdelningstillfället befann sig i Mostar i Bosnien-Hercegovina, för att delta i projektet Beirut-Mostar-Stockholm, initierat av svenska Färgfabriken.

– De hade hört talas om mitt projekt Skärgårdsminnen, som gick ut på att ungdomar intervjuade en äldre person, och sedan berättade historien med hjälp av en animationsfilm, och de frågade om jag kunde göra samma sak i Mostar, berättar Ringbom.

Mostar är en stad med fruktansvärda trauma från kriget, och än i dag en stad som är splittrad i olika religiösa grupper.

– I sådana sammanhang är det ibland en fördel att komma in som en blåögd skandinav, för den religiösa uppdelningen av grupperna vi arbetade med var inget som vi desto mer tänkte på.

En av de grupper av ungdomar som skulle arbeta tillsammans kring filmerna bestod av två muslimer, en katolik och en ortodox. Och det var den gruppen som gjorde den bästa filmen, om en familj vars hus brunnit upp i samband med ett bombardemang av staden. Och de arbetade alla tätt tillsammans i fem dagar.

– Folk kom fram till mig under arbetet och sade att det här är något alldeles fantastiskt.

Teckna och klippa lite

Den här typen av workshops är något som Ringbom sysslat mycket med under sin karriär. En karriär som började 1969 då hon i första hand arbetade som illustratör, och blev uppringd av Yle med en förfrågan om hon kunde komma och göra en animationsfilm för dem.

– Jag sade att jag inte visste något om animationsfilm, men fick till svar att det bara är att teckna lite, klippa lite och flytta på pappersbitarna — inget svårt alls!

Den här klassiska cut-out-tekniken har Antonia Ringbom använt sig av sedan dess, och det är enligt henne en teknik som passar utmärkt just för workshops, och för alla som vill börja med animation.

– Då jag undervisar i animation brukar jag aldrig börja med ett manuskript eller ett tema, utan jag hoppar direkt in i actionen. Jag börjar med att bara riva sönder pappret i stora bitar och visar hur man kan skapa figurer av det – och att det är något som alla kan göra.

Att göra animation med barn ska vara roligt och givande, och enligt Ringbom har hon ännu inte stött på någon som inte skulle vara intresserad av att på ett eller annat sätt syssla med produktionen.

– Visst finns det de som tycker att det är tråkigt att långsamt flytta på figurerna och fota, flytta och fota, men det finns så mycket annat man kan göra, som hitta på historien eller göra musiken.

Under Ringboms workshopar har ADHD-barn, som enligt lärarna vanligtvis inte kan koncentrera sig mer än några minuter år gången, suttit tre timmar i sträck och animerat, och inte ens haft lust att ta någon paus.

Prisregn

– Jag har alltid haft lite svårt att bestämma mig för vad jag ska bli när jag blir stor, och därför är animationen ett så perfekt medium för mig; jag får använda mig av allt det jag vill syssla med: illustration, berättande, teater, rörelse, dans …

Allt är möjligt i animationen, till skillnad från till exempel i spelfilm – det finns inga gränser. Speciellt då tekniken utvecklas, blir det också enklare och enklare för alla att göra animationer själva. I dag finns animations-appar för surfplattor, så det enda man behöver är en platta med en kamera, och en app som går att ladda ner. Också datoranimationens utveckling har gjort att animationens värld ytterligare har vuxit. Den finländska animationen, som nu firas, mår kanske bättre än någonsin, säger Ringbom.

– Delvis beror det på dator- och videospelens utveckling, och att vi har så duktiga spelskapare i Finland.

Men också, menar hon, på det fotarbete som gjorts av personer som Priit Pärn, som undervisat i animation vid Åbo yrkeshögskola, och är en av orsakerna till att animationen är så populär just i Åbo. Och även om Antonia Ringbom säger att hon har lite svårt med att lyfta fram sig själv, bör man inte heller underskatta hennes roll som en ambassadör för animationen. I fjol fick hon motta Pikku Karhu-priset för sitt livsverk på Uleåborgs festival för barn- och ungdomsfilm, och alldeles nyligen tilldelades hon det pris hon värdesätter högst: Golden Gunnar-priset för hennes livsverk inom animationen. Golden Gunnar är döpt efter den norska animationspionjären Gunnar Strøm, och priset beviljas på den nordisk-baltiska animationsfestivalen i Fredrikstad.

Pris och utmärkelser är enligt Ringbom en trevlig bekräftelse på att det man gjort också berört andra, men hon har en lite ambivalent inställning till livsverkspris.

– Ibland känns det ju som om man borde lägga sig ner och dö, pensionera sig – men det har jag inga som helst tankar på att göra!

Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.