Hon sitter framför mig, tärd och hålögd efter att ha vakat halva natten.

Hon har messat till honom, säger hon. Hon har bönat, krupit, okvädat, upprepat sig.

Men hur många mess skickade du?, frågar jag misstroget. Hon vet inte, rör om i sin kaffekopp och ser trött ut. Kanske tjugo eller trettio eller till och med fyrtio.  Hon skäms men kan inte sluta. ”Det här är inte jag”, säger hon. ”Jag känner mig som en j-a stalker.”

Min väninna återhämtar sig efter ännu en oväntad kärlekskrasch och visst kan jag förstå att det blev för mycket. Jag går hem och googlar på obsessioner, obsessiv kärlek och stalkertyper. Det visar sig att okontrollerat messande blir allt vanligare och att det kan handla om något så banalt som signalsubstanser. Att man kan bli beroende av en person på samma sätt som av en drog, och att plingande telefoner och ständigt nya uppdateringar bara matar och fördjupar beroendet.

På webben hittar jag också sajten I am a stalker där en massa uppenbarligen ganska unga tjejer och killar delar med sig av sina erfarenheter. Det är sorglig läsning.

”So I miss you. I check on you. I look. I stalk. Sometimes what I see hurts. Sometimes it numbs me. Rt now numb. I still check. I promised my friends I would not check but I checked anyway. Do you ever think about me?”

”At this point in life, it is no longer funny, amusing, gratifying, or tolerable. I WANT TO STOP.”

”I wish I could reconcile my friendship with her. But there is nothing left of it. Besides it is 8 years since. She is married, certainly has children. And I have nothing in my life to boast of – I have been in this condition for 8 years.”

Bilden av stalkern som den hotfulla mannen som står och lurar utanför medelklassvillan ersätts av bilden av en ung människa med dåligt självförtroende som sitter med sin chipspåse framför datorn och längtar efter nånting bättre – efter det oåtkomliga, det som andra har men inte hon.Inte sällan verkar det handla om klass, om vinnare och förlorare, om att vilja höra till dem som befinner sig där inne i värmen. Upplevelsen av utanförskap är påtaglig i många inlägg och den grundläggande känslan verkar vara sorg.

Medan jag funderar tänker jag också på Lena Anderssons romaner Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar. Varför läser vi dem? För att vi fascineras av Ester Nilsson! Det är hon och inte (de ordinära, utbytbara) kärlekshistorierna som är motivet, hennes glupande kärlekshunger och obsessiva självbedrägerier. Å ena sidan högpresterande och analytisk, å andra sidan patetisk och flippad. I hennes dubbelhet kan de flesta känna igen någonting.  För inom oss alla bor ett suspekt och sårbart nattjag.

Jag tänker igen på min väninna. Jag är faktiskt inte särskilt orolig för henne. Hon har liksom Ester också ett högpresterande dagjag, hon är stark och har en kontext som kommer att tvinga henne att kontrollera sina impulser.

Men sen tänker jag på ungdomarna på stalkersajten, och på alla dem som inte har jobb att gå till, familj som stöttar, ett dagjag att spegla de nattliga impulserna mot. Alla som sitter bland chipspåsar och colaburkar och postar anonyma kommentarer, loggar in på sexsajter och klistrar ihop hatbrev med darrande fingrar. På nätet får nattjagen härja fritt och växa till sig. Och i ett samhälle där allt fler lever i ett påtvingat utanförskap kommer vi att ha allt svårare att hantera allt detta svarta.

Jenny Kajanus

är lärare i svenska och spanska

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.