Foto: Cata Portin
Där vi en gång flått i regi av Lauri Maijala hade nypremiär på Viirus 12 november, denna gång på finska under namnet Missä Nyljimme Kerran. Jag hade nöjet att se föreställningen medan den spelades på svenska, och det blev ett kärt återseende med den Kubrick-inspirerade hotellobbyn, de David Lynch-aktiga karaktärerna och den Alexander Stubb-artade världssynen präglad av hopplöshet, undergång och återhållsam panik. Det som överraskade mig var hur mycket språket påverkade tolkningen. Det finska språket slängde in en rejäl nypa traditionell upprorsanda i grytan.
I det stora hela är de två språkversionerna identiska, med vissa inspirerade tillägg i nyversionen.
(”How do you handle the guilt?” frågar Marko Virtanen – en helt ärlig fråga av personen som har utplånat ett helt land i sin hänsynslösa strävan efter personlig vinning. Hårt, men orättvist. Under bältet. Som jag skrattade. Ni fattar när ni ser det.)
I synnerhet slutet, där det drömlikt osammanhängande narrativet spårar ur i ett musikalnummer, fick plötsligt klara toner av taistoitteater. Till och med skådisarnas stämmor lät precis som Agit-Prop, med den trotsiga skärpan från klassiska låtar som Kenen joukoissa seisot. Ögonblickligen kände jag igen Maijalas förkärlek för revolutionärt pathos.
De stympade djurens hämnd blir bokstavligare, låten på slutet frestas man tolka som en bokstavlig uppmaning till revolution, den där typen av provokation som framkallar upprörda motreaktioner i borgerlig press: hur kan en statsstödd teater uppmana till politiskt våld? (Vilket i sin tur brukar mynna ut i en meningslös debatt där diskussionsparterna anstränger sig för att missförstå varandra, allt i den bokstavliga icke-tolkningens namn.)
Det finns en konstig lättnad i att placera en väldigt originell och gäckande föreställning i en bekant teatertradition. Det banbrytande är alltid oroande i dess olämplighet för tidigare kategorier, man får myror i huvudet och förstår helt enkelt inte vad det är man tittar på för man har aldrig sett nåt liknande. Därför känner jag ett visst vemod när det ovissa från Där vi en gång flått får en slags teaterhistorisk kontextualisering i Missä nyljimme kerran. Jag kan inte låta bli att tänka på klarheten som en förlust av nyanser.
Lasse Garoff
