Filosofins försök att förstå begrepp som tänkande och förståelse var föremålet för Hannes Nykänens anförande vid Filosoficaféet i Åbo i mitten av november. Eller snarare filosofins misslyckade försök att förstå, eftersom Nykänens tes är att filosofin i sitt kärnområde har en blind fläck. Begrepp som ”objektivitet” och ”subjektivitet” uppstår som ett resultat av denna blindhet.
Hela filosofins historia är full av exempel på en uppdelning av tänkandet i dels objektiva och dels subjektiva termer – ett tema som varieras på olika sätt: Descartes, Kant och Wittgenstein som sysslade med att dra upp gränser för vad som överhuvudtaget var möjligt att tänka, postmoderna tänkare inspirerade av Nietzsche som helt överger tanken på ett hållbart sanningsbegrepp, och slutligen tänkare som Heidegger och Adorno som problematiserat själva rationaliteten i sig. Det gemensamma draget i alla dessa inriktningar, menar Nykänen, är att man här tänker sig jaget som något avskiljt från världen. Och viktigare: jaget avskiljt från någon annan, ett du.
Filosofins roll har alltid varit att överbrygga den föreställda klyftan mellan jaget och världen, vilket medför att tänkandet setts som en aktivitet där vi genom logiska operationer fixerar våra begrepp, så att vi bättre kan förstå vår värld. På detta sätt har även föreställningen om ’det goda tänkandet’ uppstått – då tänkandet ses som vilken teknisk disciplin som helst, finns även ett ideal för tänkandet. Men, vill Nykänen invända, hur kan det då komma sig att en filosof som exempelvis Jacques Derrida är hyllad som en stor filosof av vissa, medan andra ifrågasätter att han överhuvudtaget kan kallas för filosof? Om tänkandet enbart skulle bestå av en serie logiska operationer skulle inte slutsatsen om det goda tänkandet kunna variera på detta sätt.
Om man överger den bild av filosofin där tänkandet fixerar och organiserar världen, och ersätter den med en filosofi som utgår från relationen jag-du, inspirerad av filosofer som Buber och Lévinas, får vi emellertid en helt ny syn på förståelse. Eller snarare: det är i detta perspektiv vi faktiskt får syn på förståelsen.
Nykänen talar om ett slags vardagsförståelse där vi redan existerar i en förståelse av varandra. Det finns, ur detta perspektiv, inget filosofiskt problem med hur denna förståelse alls är möjlig. De problem som uppstår i samband med förståelse är istället att vi i många fall vill dra oss ur den.
Ett konkret exempel på detta är en vardaglig dialog mellan två vänner, där den ena gör den andre medveten om att han planerar att utföra en ond handling, även om han inför sin vän inte vill medge att denna handling är ond. Vännen kan då vädja till hans samvete: ”Du vet ju att det du står i beråd att göra är fel”, varpå svaret lyder: ”Hur kan du veta vad som är rätt och vad som är fel?” Subjektivitet är något som uppstår då den ene, i detta fall, av egna egoistiska intressen vill dra sig undan den gemensamma förståelsen. Detta betyder inte att den gemensamma förståelsen skulle vara något objektivt, tvärtom: Även objektivitet uppstår som en konsekvens av detta undandragande ur den existerande förståelsen. En tänkbar fortsättning på dialogen är nämligen: ”Jag undviker bara att göra det jag vill göra om du kan ge mig objektiva skäl för varför jag skall avstå”.
Om den av vännerna som vädjat till samvetet här börjar resonera med och argumentera mot den vän som rest sig mot samvetet, betyder det att han spelar med i den diskurs som den andre etablerat. Vilket gör att förståelsen, i detta fall, försvinner ur vårt synhåll.
Alexander Öhman
