Handeln och klimatet

av Lasse Garoff

Klimatförhandlingarna i Lima 1-12 december nådde det slut som man efter decennier av ineffektiva klimatförhandlingar småningom kommit att vänta sig: några lösa överenskommelser klubbades igenom och förhoppningarna om ett solidariskt och bindande globalt avtal skyfflades över på nästa konferens – i Paris i december 2015 ska allting beslutas så att ett långsiktigt globalt avtal kan träda i kraft 2020.

Till klimatförhandlingarnas tröttsamma mönster hör att de ambitiösa målsättningarna alltid förläggs in i framtiden. I en kvartalsfixerad världsekonomi ligger redan 2020 så långt i framtiden att det i stort sett inte betyder någonting. Vid förhandlingsbordet är de rika länderna ovilliga att binda sig vid klimatfinansiering efter 2020. Ingen är beredd att offra sina kortsiktiga vinster ens i en situation som enligt det samlade vetenskapliga samfundet närmar sig det katastrofala. Och år efter år samlas beslutsfattare, demonstranter och press och lyssnar på innehållslösa talturer.

Som jämförelse är det intressant att följa med den närmast totala tystnad och dödliga effektivitet som omger frihandelsavtalet TTIP mellan EU och USA. Ingen vet var förhandlingarna ordnas, och den begränsade information som läcker ut sänder ytterst oroväckande signaler om begränsnngar av det lokala politiska beslutsfattandet till förmån för internationella storbolag.

Som Naomi Klein observerar i sin senaste bok This Changes Everything har klimatförhandlingar och förhandlingar om frihandelsavtal förts ungefär lika länge, sedan början av 1980-talet, och deras målsättningar har ända sedan början stått i diametral motsats till varandra.

Klimatförhandlingarnas avsikt är att minska utsläppen av växthusgaser medan frihandelsavtalen vill låta kapital och varor flöda fritt. I praktiken betyder det att investeringarna strömmar till de länder där miljöregleringen är svagast, vilket ökar utsläppen. Varorna som produceras transporteras tvärs över jordklotet, vilket konsumerar bränsle och ökar utsläppen, och slutligen måste bränslet transporteras, vilket ökar utsläppen ytterligare. Stark reglering på en plats betyder bara att fabrikerna flyttas dit det är sämre.

Och där klimat- och handelsavtalen har stått i konflikt, har handeln konsekvent prioriterats. Koldioxidutsläppen, vars tillväxt sedan 1960-talet mattades av och låg på ca 1 procent årligen år 1990, sköt i höjden till 5,9 procent år 2010 som följd av denna utveckling.

Följderna av klimatförändringen är oöverskådliga, men av allt att döma allvarliga. Och det internationella samfundets oförmåga att nå överenskommelser för en hållbar framtida utveckling ställer frågor om hur mycket makt de nationella regeringarna egentligen har kvar. Finns det någon fungerande demokrati i världen?

Lasse Garoff
Foto: Jakob Huber/Campact

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.