Jag sålde en muminmugg och flög till USA för pengarna. Det var vad jag sa. Sant var det så klart inte, muminmuggen var faktiskt värd en halv flygbiljett, men en småföretagartillvaro har betydligt större hål än så. Sanningen var att jag flög på lånade pengar. För det kändes angeläget, Sofi Koivula och jag planerar en bok om papperslösa ungdomar som hon känner via sitt engagemang i Casa Libre, ett ungdomshem för minderåriga hemlösa pojkar  i Los Angeles.

Det var viktigt och bra att vara där, men dag för dag minskade min redan knappa kassa, och efter en resa till Phoenix i Arizona för att träffa organisationen No More Deaths, med utgifter för hyrbil och bensin, slutade först mitt och sen också Sofis kreditkort att fungera. Så vi åt vad som fanns i skåpen, cyklade och tog bussen.

Det är en verklighet. Den andra, som vårt projekt ska handla om, är ungdomarnas. Största delen kommer till USA via Mexiko från Guatemala, Honduras eller El Salvador. De kommer inte till USA för att söka lyckan, det är krassare än så, i sina hemländer har de oftast bara tre alternativ: att gå med i ett gäng, att dö eller att fly norrut. En del kommer för att leta reda på sin mamma, som lämnat dem då de var små för att kunna förtjäna pengar att sända hem till familjen.

En del har lite pengar, eller så har de betalat stora summor till människosmugglare. Andra har en papperslapp med mammans telefonnummer.

Sofi berättade för en amerikansk vän om en pojkes kusin som hade fått huvudet avhugget av en trädgren under sin resa. Vännen undrade om han hade lutat sig för långt ut från ett tågfönster? Nej. De reser genom Mexiko ovanpå godståg, på taken. Det är farligt att somna, eftersom man då kan ramla ner eller bli rånad – på sina pengar, sina papperslappar med den enda kontaktuppgiften till mamman, eller på alla sina kläder. Och då hjälper det inte att ha varit förutseende nog att ha skrivit mammans telefonnummer i byxlinningen

Efter tågresan genom Mexiko återstår öknen. Organisationen vi besökte i Phoenix består av frivilliga som går ut i öknen och lägger ut vatten, i hopp om att immigranterna ska hitta det under sin ökenvandring. Och i hopp om att gränsvakterna inte hittar det, eftersom de häller ut vattnet och förstör flaskorna. En annan organisation jobbar med att försöka identifiera de immigranter som dött under resan och hittats i öknen. Och de är många – förra året hittades 183 döda i södra Arizona. Under mötet vi besökte fick vi se en karta som var nedlusad med röda prickar, en för varje upphittat lik. Men de ansågs bara representera en fjärdedel av den verkliga dödssiffran.

Tillbaka till min verklighet: vad gjorde jag när pengarna tog slut? Skrev tre mail, ett till min mamma och två till vänner som lånade mig pengar. Och väl hemma tog jag (för första gången på 30 år, men ändå) kontakt med socialbyrån för att utreda möjligheten till utkomststöd.

Så visst, som företagare har jag inget skyddsnät när jobben slutar komma, men jag har vänner, familj, hem med värme och vatten, verktyg att arbeta med. Och muminmuggar.

Lena Malm

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.