Debatten efter massakern på den franska satirtidskriften Charlie Hebdos redaktion visade igen på hur svårt det är för oss att i det informationsstinna medieflödet få rätsida på saker och ting i den samhälleliga diskussionen. Stramt tolkat kan man se det som att det fanns två huvudfåror i efterbyket: antingen diskuterades huruvida tidskriften borde ha publicerat sina mer vågade karikatyrer eller inte, eller så gick diskussionen över till att handla om islamofobi kontra islam som en våldsam religion.

De flesta är väl ense om att det knappast var karikatyrerna i sig som låg som grund till attacken, som utfördes av radikala islamister. Charlie Hebdo var ett passande mål för en liten klick radikaliserade unga män, som skred till verket mer på grund av en allmän samhällsutveckling i såväl Europa som Mellanöstern och norra Afrika. När mycket i den offentliga debatten nu koncentrerat sig på huruvida Charlie Hebdos karikatyrer varit rasistiska eller inte, eller huruvida alla muslimer nu bör känna gemensam skuld, har den bredare debatten lyst med sin frånvaro.

Orsaken till att unga män (för det är nästan alltid män det handlar om) radikaliseras kan vara många, och den vanliga plattityden om fattigdom och utanförskap håller inte då vi går ner på individnivå. Då det gäller islamistiska terrordåd i västvärlden, har de för det mesta utförts av män som antingen är födda i Väst, eller varit väl acklimatiserade i sina nya hemländer, dit de ofta flyttat som väldigt unga; de har talat språket flytande, ofta studerat och anammat en mer eller mindre ”västerländsk” livsstil.

Däremot finns det i bakgrunden ett stort kulturellt förtryck, eller egentligen kunde man kalla det för ett ekonomiskt och politiskt förtryck av en kultur, nämligen islam. Detta förtryck har fortgått sedan kolonialmakterna slog sina klor i arabvärlden, delade upp marken godtyckligt mellan sig, och började suga ut resurserna, som gick lokalbefolkningen förbi och ner i fickorna på oljemagnater och korrupta västerländska politiker. Under kalla kriget höll stormakterna lek i sandlådan, och stödde än den ena, än den andra folkgruppen i strategiskt syfte och spelade ut dem mot varandra. Till detta ska ännu läggas den stigmatisering av muslimer som institutionaliserades efter WTC-dåden i USA.

Att förenklat lämpa över ansvaret för terrordåd på en religion som helhet är enögt och historielöst. Alla religioner har genom historien använts som förevändning för fruktansvärda dåd. Men grundproblematiken har alltid legat i en djupare samhällelig utveckling. Religionen har följt den samhälleliga strömningen, inte tvärtom, även om det kan se så ut på nära håll.

Den krassa sanningen är den att kolonialismen aldrig upphört, och när vi hör ayatollorna mässa mot USA, den store satan, så är det i slutändan inte kristendomen eller ateismen som är problemet, utan landets ekonomiska och militära inflytande över regionen.   

Efter andra världskriget och fram till sjuttiotalet fanns det en stark rörelse för en politisk och militär panarabism – men inbördes stridigheter mellan olika folkgrupper och Israels starka inflytande i Mellanöstern satte stopp för det, liksom Västs idoga arbete för att underminera demokratiska rörelser som kunde hota Europas och USA:s ekonomiska intressen. Att nu EU och USA försöker låtsas som demokratins och fredens riddare i samma regioner som med avsikt hållits närmast i upplösningstillstånd i årtionden är närmast skrattretande. Så länge vi i Väst fortsätter att spela Monopol med de muslimska länderna som brickor så kommer det att finnas individer som använder religionen som föresats att slå tillbaka – och oskyldiga civila kommer att få lida, eftersom de som verkligen är ansvariga sitter säkert i sina bunkrar.

Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.