Screenshot av e2:s undersökning.
Fyra av fem finländare stöder basinkomst, åtminstone om man får tro den opinionsundersökning som den Centern nära stående tankesmedjan e2 har beställt av Taloustutkimus, och som publicerades i dag 20 januari. För partier som De gröna och Vänsterförbundet, som drivit frågan om basinkomst, ger detta naturligtvis råg i ryggen för att till och med ta upp ämnet som ett valtema. Ett överväldigande stöd på 79 procent, som undersökningen visar, borde ju också i någon mån övertyga övriga partier.
Men låter inte siffran 79 procent överraskande hög? Kanske är det inte riktigt dags att klubba igenom basinkomsten som en självklarhet riktigt ännu. För även om vänner av till exempel Vf:s och Grönas basinkomstmodeller kan glädjas över resultatet, bör man vara försiktig med statistik, speciellt statistik som är insamlad via opinionsundersökningar, även om den stöder ens egen åsikt. Så mycket hänger nämligen på hur frågan är utformad.
Tankesmedjan e2 bad 1 200 finländare ta stållning till ett påstående som lyder: ”Jag kunde tänka mig att stöda en basinkomst om den garanterar alla ett existensminimum, minskar på byråkratin, och på samma gång sporrar till arbete och företagsamhet”. 79 procent sade sig vara helt eller delvis av samma åsikt. Felmarginalen var 2,5 procentenheter.
För det första har vi själva formuleringen ”Jag kunde tänka mig att stöda …” som ju i sig redan hindrar oss från att dra några långt gående slutsatser om resultatet. Vidare har vi frågan om vilken typ av basinkomst vi nu egentligen talar om. Vf och Gröna har talat om en universell basinkomst på mellan 540 och 620 euro, i Vf:s fall med en behovsprövad tilläggsdel på 130 euro. Så gott som alla andra riksdagspartier, förutom möjligtvis Centern, har ställt sig skeptiskt till de här modellerna – just med motiveringen att de inte ”sporrar till arbete och företagsamhet”. De framlagda alternativen är nämligen inte belagda med villkor och krav på motprestationer, vilket många andra partier, åtminstone utgående från den offentliga diskussionen, kräver. Frågan kan då ställas: om basinkomsten per definition är behovsprövad och villkorlig, är det då verkligen en basinkomst?
Vf och Gröna, för sin del, hävdar att en tillräckligt väl tilltagen basinkomst utan ”strings attached” i sig sporrar till arbete bättre än det nuvarande systemet, där så gott som alla förvärvsinkomster omöjliggör att man lyfter utkomststöd. Kritiker, däremot hävdar att t.ex. 620 euro är en för hög summa, eftersom den sporrar till lättja, och menar att basinkomsten borde vara mindre. Hur det då skulle kombineras med utskomststödet eller minska byråkratin är lite oklart. Vf och Gröna menar att en för låg basinkomst i själva verket är kontraproduktiv och gör situationen värre, snarare än bättre. Vad som är ett rimligt ”existensminimum” är också en fråga för debatt.
Det är alltså oklart vad det egentligen är som de svarande i e2:s undersökning egentligen ”kunde tänka sig att stöda”. Om man vill dra några säkra slutsatser av resultatet, så är det att 79 procent av finländarna åtminstone inte kategoriskt motsätter sig en reform av utkomststödet som utmynnar i något som kallas för basinkomst. Och det är i och för sig en god utgångspunkt för en vidare diskussion, men så mycket annat säger undersökningen inte.
Bakom tankesmedjan e2 står den liberala Föreningen för framstegsvänlig forskning, till vars medlemmar bland annat räknas Landsbygdens bildningsförbund, Centern och Svenska Folkskolans vänner. Undersökningen kan laddas ner som Pdf här.
Läs mer om basinkomst i Ny Tids första januarinummer, ute den 23.1.
Janne Wass
