Jos de Putters dokumentär See no Evil är en lågmäld och filosofisk betraktelse som skärskådar förhållandet mellan människan och hennes närmaste släkting chimpansen utan att ge några enkla svar. I tre akter presenteras tre apor vars unika levnadsöden på olika sätt presenterar ett filosofiskt dilemma: var går egentligen gränsen mellan människa och djur?
I filmens första akt möter vi den före detta djurskådespelaren Cheeta som efter ett liv som Hollywoodcelebritet dragit sig tillbaka till en stillsamt pensionärliv i Palms Springs, Kalifornien. Här tillbringar han tiden med att måla ”apstrakta” tavlor som hans ägare säljer på internet, plinka piano och förstrött bläddra i böcker uppkrupen i sin fåtölj. Genom att filma apan som man skulle filma en människa och inte ett djur, med porträttliknande intima närbilder av det uttrycksfulla ansiktet, förstärker kameran det människolika i hans beteende och gör honom till ett subjekt, en person.
Effekten är först humoristisk men gör sedan tittaren fundersam. I gryniga arkivbilder ses en ung Cheeta som sitter i sin förra ägare Tony Gentrys knä och tänder hans cigaretter. Gentry, en tjock och fryntlig man som med utseende och kroppsspråk förkroppsligar den stereotype amerikanske affärsmannen/alfahannens hänsynslöshet och karisma, kelar godmodigt med apan men är lika benägen att etablera sin dominans med brutala ryck i kedjan som omsnärjer dess hals. Att se ett djur som nyss presenterades som en individ i rollen av kuschad knähund väcker en djup känsla av olust.
Kontrasten till intervjun med den nuvarande ägaren, som sitter på en stol i jämnhöjd med apans ansikte och talar med och om honom som en blandning mellan en förälder och en livstida partner, blir enorm.
Inget övertydligt budskap
Filmen är gjord utan bakgrundsröst, och med rätt lite mänskligt tal överhuvudtaget. Bilderna får tala för sig själva. Därmed blir budskapet och frågorna som ställs inte övertydliga, tittaren får själv fundera ut vad filmen vill kommunicera. De tre akterna och epilogen behandlar förhållandet mellan människa och människoapa ur olika vinklar, vi får också bland annat se apan Kenzi som blivit berömd för experimenten där hon lärt sig kommunicera med sin skötare via en datorskärm.
Kenzi har även en unge som vuxit upp på samma vetenskapscentrum som hon, och i en rörande men också något bisarr scen avslöjas det att datorskärmen som Kenzi använder för att kommunicera med sina mänskliga skötare också fungerar som hennes främsta kommunikationskanal till sitt eget barn. Efter att vuxit upp och tillbringat hela sitt liv omgiven av människor tycks Kenzi ha glömt bort apornas naturliga sätt att kommunicera och måste försöka locka till sig sin bråkiga unge genom en pekskärm och en metallisk robotsrösts befallningar.
Sista akten och epilogen är, utan att avslöja desto mer, filmens mest hjärtskärande. Halvkvävda snörvlingar ekar i biosalongen då regissören Jos de Putter utnyttjar den emotionella kopplingen han etablerat med publiken under filmens gång. Med sin respektfulla och stiliga behandling av ett tankeväckande ämne har de Putter skapat en pärla som varmt kan rekommenderas till var och en som är nyfiken på vad som pågår mellan öronen på en av våra närmaste släktingar, den stora apan.
Otto Ekman
See no Evil.
Regi: Jus de Putter. Foto: Stef Tijdink. Klipp: Stefan Kamp. Musik: Vincent van Warmerdam. Dieptescherpte DP, 2014. 72 min.
