Läste nånstans att man som arbetare är effektivast i 45-50-årsåldern, att man då har en optimal mix av erfarenhet och prestationsförmåga. Har ingen aning om det stämmer, men det som inte är kul i den här åldern är att man börjar tappa smaken för saker och ting. Barndomens delikatesser smakar ingenting, åsynen av plockgodis får inte hjärnbarken att lysa upp som en fluorescerande bläckfisk, man måste tvinga i sig risifruttin varje morgon fast man helst skulle skippa hela frukosten och starta arbetsdagen med några muggar instantkaffe och två eller tre ciggar. Ingen vits att satsa på Starbucks längre. Till och med champagne kan smaka vardag, sådär som en mellis framför teven som man knäpper på klockan 23 när arbetsdagen är slut och det är dags att kolla vems tur det varit att slakta vem och konstatera att man också blivit för gammal för att bli terrorist.
Varför skulle man nu börja döda folk när de ändå kommer att dö, om inte precis just nu, så ändå så småningom? Inte är människolivet så långt som man tror. Och inte heller så värdefullt. Det är bara vad det är. Man jobbar på tills det är slutjobbat och den eviga arbets- och sysslolösheten börjar.
Under reklampauserna tittar man på lyckliga gamyler som vandrar hand i hand längs barnförbjudna stränder i den eviga solnedgången. Forever. Och allt är så låtsas-meningsfullt, fast poängen ju de facto bara är att resebyrån ska lyckas sälja några extra reseprodukter till typer i det premumifierade segmentet. Mumier med cash, fondinnehav, svindyra implantat. Men som i verkligheten inte gör annat än klagar över att de fått några sandkorn i skorna på sandstranden och att champagnen hade för hårda bubblor.
Efter reklampausen blir det dags för kulturnyheterna. Där försöker ännu en stackars dammsugarförsäljare i kulturbranschen sälja sina alster i en illasittande kostym och med ett ansiktsuttryck som utstrålar fasa, ungefär som Skriket. Trots tappra försök kan man nog konstatera att projektet är dödsdömt. Ingen ny Jobs här inte. Bara latinismer.
Jag sneglar på mina olästa boktravar och undrar vad det är som har hänt i världen. Varför har jag inte läst alla fina böcker som jag köpt fast jag tidigare läste allt som jag lånade, även sånt som enligt bibliotekarien var alldeles för svårläst för typer av min kaliber? Det är en svår fråga. Men då kändes det som om nya världar öppnades varje gång man öppnade en ny bok, medan det i dag känns som om man öppnar samma bok om och om igen. Okej, med nya petitesser, men i grunden samma gamla visa. Vet inte vad det beror på. Kanske det rapporteras, förklaras och bortförklaras för mycket helt enkelt. Åtminstone när man översätter inträffar de finaste stunderna när man inte fattar ett jota, och uppdragsgivaren svarar ”stoppa dit orden bara”, för då kan man fortfarande känna lite svindel inför ordets obortförklarade makt.
Janco Karlsson