Eichmann och Cromwell

1,8K Bland alla böcker som har skrivits om Holocaust finns det en som har lämnat ett särskilt viktigt spår i moralfilosofin: Hanna Arendts Den banala ondskan – Eichmann i Jerusalem. Boken består av Arendts rapport från rättegången mot Adolf Eichmann, nazist och fantasilös byråkrat som 1961 ställdes inför rätta i Jerusalem, efter att ha levt under annat namn i Argentina i många år.

Spåret är just tanken om en banal byråkratisk typ av ondska.  Eichmanns ondska består nämligen inte i något som vi känner igen som ondskefullhet eller illvilja, utan är en dimension av det som också kunde beskrivas som hans främsta dygd: en extrem pliktkänsla, en hängivenhet i genomförandet av order.

Arendt beskriver Eichmann som en fantasilös och fåfäng person med ett fattigt språk (han talar i floskler) och en fullständig oförmåga att sätta in sig i andra människors situation. Den här bilden av ”den onda” som fantasilös är en central ingrediens i senare diskussioner om konstens och särskilt skönlitteraturens moraliska betydelse. Hos Martha Nussbaum, som har varit en flitig populariserare av filosofiska frågor kring moral och litteratur, kan man säga att just tanken om fantasi och fantasilöshet har en nyckelroll. Hon tänker sig att litteraturens moraliska betydelse ligger i att både träna upp vår föreställningsförmåga och medkänsla, och samtidigt ge uttryck för ett empatiskt och inlevelsefullt sätt att se på världen.

Men för att Eichmanns ondska ska förverkligas krävs ytterligare något som Arendt också skriver om: en samhällsomfattande moralisk kollaps, en situation där normal, grundläggande medmänsklighet sätts ur spel. En central del av Eichmanns försvar är att ingen ifrågasatte det riktiga i hans administration av ”judefrågan”. Judiska ledare kom till honom för att förhandla om undantag för individer eller grupper, men ingen utmanade honom moraliskt. Han bara skötte ett uppdrag som det hursomhelst fanns en konsensus kring!

Vi har alltså en moralisk kollaps och en ondskans lakej. Båda utmanar oss att fundera: skulle en likadan kollaps vara möjlig i framtiden och i vilken mån skulle vi själva i så fall vara lakejer. Det här är frågor som Holocaustlitteraturen överlag har uppmanat oss att ställa. Men båda de här frågorna, mot bakgrund av förintelsen, ger oss också en viss typ av lättköpt absolution: vi lever inte i en situation av kollaps och vi är inte lakejer. Vi har ju medkänsla, vi har fantasi, och vi tänker själva. Vi skulle aldrig i första hand lyda order.

Det här ger oss en alltför lätt utväg ur frågan om vad det innebär att medverka i det onda, vad en moralisk kollaps är och vad det innebär att vara lakej. Därför vill jag komplicera bilden med en helt annan typ av karaktär som kan utmana oss på ett annat sätt.

Hilary Mantels Thomas Cromwell, bekant från storsäljaren och Bookerprisvinnaren Woolf Hall, är till skillnad från Arendts Eichmann en fiktion. Där Arendt rapporterar sin tolkning av en verklig Eichmann, skapar Mantel en fiktiv person baserad på en historisk förlaga.  Som teoretiska möjligheter har båda ändå samma sorts giltighet: de är trovärdiga idéer om vad en person som gör mycket ont kan vara. Där Eichman tjänar sin führer, tjänar Cromwell sin kung Henrik VIII, i en synnerligen blodig period i Englands historia. Han hjälper kungen att avskaffa klosterväsendet och roffa åt sig kyrkans egendom, han hjälper honom (politiskt, rättsligt, diplomatiskt) att dumpa sin hustru Katarina av Aragonien, gifta sig med sin älskarinna Anne Boleyn, skiljas även från henne samt få henne avrättad. Allt detta mot en fond där religiöst förtryck, tortyr och våld är normaltillstånd.

Kännetecknande för denna Cromwell är hans enorma intelligens och hans osvikliga förmåga att använda den för att uppnå nästan vilka mål som helst. Han är omutligt lojal mot kardinalen Thomas Wolsey, som han tjänar hos tills Wolsey råkar i onåd hos kungen och mer eller mindre jagas till döds. Han iakttar sin omgivning och förstår sig på människor. Han är en kärleksfull make och far, och en god mästare och lärare för de unga människor som så småningom ingår i hans hushåll. Han är respektfull mot kvinnor och behandlar dem som jämlikar. Han är bildad, nyfiken, närvarande, nytänkande: som person på alla sätt motsatsen till Arendts Eichmann. Men han är också en ondskans lakej.

Han väljer sin mästare och tjänar honom med hela styrkan av sin överlägsna förmåga. Man kunde säga att det inte är trots sin intelligens som han gör ont, utan på grund av den. Han förstår det politiska spelet i minsta detalj, och spelar det länge bättre än någon annan. Hans ondska kommer i viss bemärkelse lika lite från honom själv som Eichmanns kommer från Eichmann: båda spelar sina olika effektiva och väl anpassade roller mot en fond av samhällelig ondska, kollektivets oförmåga att behandla varje människa som fullvärdig och likvärdig.

På ett visst sätt är Mantels Cromwell en mycket viktigare och mer krävande referens än Eichmann, för han är så mycket av det vi vill vara och värdesätter. Där Eichmann väcker en förbryllad avsmak, är det svårt att inte beundra Cromwell. Han är sinnebilden av hur man både kan vara älskvärd och samtidigt en ondskans lakej. Han agerar också i ett sammanhang som inte kan förstås i termer av en plötslig moralisk kollaps (såsom nazismen), som skulle ”förklara” den kollektiva ondskan genom att göra den exceptionell.  På det sättet är hans situation mycket mer lik vår.

Också vi är – trots vår intelligens, empati och inlevelse – oförmögna att behandla varje människa som fullvärdig och likvärdig. Till exempel kräver vi att en person som från ett land utanför EU kommer för att arbeta i Finland bör ha en viss inkomst för få ta med sig sin familj. För att ta hit partner och tre barn bör man tjäna 2900 euro netto, vilket till exempel för utbildad vårdpersonal betyder att man får lämna familjen ”hemma”. (Hur många av oss finska heltidsarbetande trebarnsföräldrar kommer upp till en sådan nettoinkomst?) Vi tar gärna emot arbetsinsatsen, så länge det inte kommer en hel människa med.  Det behövs ingen moralisk kollaps eller exceptionell banalitet för att vi kollektivt ska tycka att man måste göra skillnad mellan folk och folk. Jag tror inte heller att de som står för den här typen av regler är fantasilösa byråkratsjälar som Eichmann: de är vanliga människor som spelar sin roll, efter förmåga.

Nora Hämäläinen