Stephen Grahams forskning kring militariseringen av stadsutrymmet är viktig läsning för att man ska förstå sammanhangen kring attacker som den mot Charlie Hebdo, skriver Joacim Blomqvist.
Få akademiska arbeten känns aktuellare just nu än engelske Stephen Grahams bok Belägrade städer som gavs ut på svenska av Daidalos förra året.
Boken är en skildring av militariseringen av stadsutrymmet: det urbana samhällets symbiotiska förhållande till det militär-industriella komplexet och till sin fiende. Den är skriven i en stil som för tankarna till stadsplaneringshistoriska klassiker som amerikanen Mike Davis Ecology of Fear och Planet of Slums: Urban Involution and the Informal Working Class.
Det som ger Belägrade städer en särskilt brännande och smärtsam aktualitet är hur väl den korresponderar med händelser i dag, till exempel attentatet mot Charlie Hebdo den 7 januari 2015.
Attentatet mot den numera världsberömda satirtidningen Charlie Hebdo följer i grunden samma mönster som dramatiken kring attentaten mot World Trade Center 2001. I dramaturgin runt båda händelserna finns samma Hollywoodstruktur och samma symbios mellan nyliberalism, militär och kontrollindustri samt arkitektur.
I båda fallen rör det sig om de nykonservativas krig mot den multikulturella staden, föreställd som det liberala samhällets kärna. Händelseförloppen är dramaturgiskt bundna till de miljöer som mediepubliken är väl förtrogen med, exempelvis från otaliga katastroffilmer som Independence Day. Rekvisitan är i hög grad militär. Rummen och tiden där händelserna utspelar sig är väl avgränsade både geografiskt och dramatiskt (i New York respektive Paris och dess närförorter). De utgör ett slagfälts tids-rumsliga dramaturgi.
Vinnare:
medier och militär
Om man som Graham frågar sig vem som tjänade på händelserna i New York (och i Paris) så är svaren oroväckande. Den moderna stadens kontrollapparat har utvecklats och designats av militären, enligt en modell de provat ut i tredje världen där den först tillämpades strategiskt (till exempel storskalig kameraövervakning, som numera återfinns i alla stadsmiljöer).
Även själva TV-övervakningstekniken är i grunden militär. Den utvecklades inom Manhattanprojektet (där den användes för att skapa den första atombomben). Men användningen av denna teknik har som mycket annan kontrollteknik privatiserats. På många sätt verkar stora urbana händelser som attackerna mot WTC och Charlie Hebdo marknadsföra såväl jihadister som teknik och säkerhetsföretagen som administrerar den.
Andra som tjänat på de dramatiska händelserna är medieaktörerna. Även om attacken mot WTC var än mera visuell, så drog attacken mot Charlie Hebdo ut på tiden mera än händelserna i New York – dramatiskt precist. Hade dramat varat längre hade det funnits en potentiell risk att intresset skulle ha svalnat, och ifall det varit kortare hade de inte kunnat exponeras i så hög grad. Två dagar är en närmast perfekt design.
Det innebar mediedramaturgiskt en stor vinstpotential. Attacken innebar tre stora händelser som utspelade sig inom en tydligt avgränsad tidsperiod. Det utnyttjades tacksamt av medieindustrin till att exploatera händelserna vid flera sändningstillfällen, och till mera lösnummerförsäljning.
Demoniseringen
Attacken mot Charlie Hebdo lanserades i medierna som en professionell gerillaattack. Därigenom kunde man höja acceptansen för de militära åtgärder som vidtogs under två dygn. Mediedramaturiskt blev det rafflande på just det sätt som säkerhetsindustrin och medierna önskade. I själva verket visade det sig att attentatet var klumpigt genomfört och att det blev blodigare än nödvändigt eftersom förövarna var amatörer och inte militärer. Istället för att vara en militär aktion, liknade attentatet en slarvigt utförd bankkupp. Men dagen därefter iscensattes en upplösning av dramat värdig en Bruce Willis-film, med två gisslansituationer i stil med Die Hard-filmerna. Och båda med blodiga slut, som även de kunde ha ingått i Hollywoodfilmer.
Det går även att se de parisiska händelserna ur en rad andra grahamska perspektiv: Graham studerar visserligen amerikanska städer, men hans modell är enkelt överförd till högermediernas rapporter från Paris och dess slumliknande arbetarklassförorter. Man kan dra paralleller mellan den amerikanska arméns demonisering av Den andre inför attacken mot Irak eller Libyen, och de europeiska mediernas demonisering av islam och muslimer som under senare år utmynnat i att högerextremistiska partier tagit plats i en rad olika parlament.
Så bekräftade attackerna mot WTC och Charlie Hebdo den stereotypa orientalistiskt färgade bilden av muslimen, som blodtörstigt är beväpnad med kroksabel och gömmer en bomb i sin turban (som i en av Jyllands-Postens Muhammedbilder). I den amerikanska propagandabilden hotas ljusets stad – Paris eller New York – av hotfulla mörkrets städer i orienten – Bagdad eller Teheran. Mörkrets städer uppfattas som onda, destruktiva och kulturfientliga, menar Graham: ”Nu står barbarerna för Paris portar”, och i och med attentatet mot Charlie Hebdo är det inte ens längre endast ett talessätt.
Fängslad i systemet
Även själva den postmodernistiska stadsarkitekturens idé, criminal prevention through environmental design (CPTED), det vill säga att centralmakten alltid ska ha kontroll över medborgaren, är strategisk. I CPTED byggs rummen med öppna planlösningar, loftgångar, fönster med maximal insyn, lampor i varenda vrå och övervakningskameror. Inget ska kunna försiggå i hemlighet, och det är förstås ett taktiskt himmelrike i händelse av gatustrid. Och därför kunde internationella medier tämligen omgående kabla ut bilder från attacken mot Charlie Hebdo och från WTC.
På så vis uppstår en växelverkan. Jihadisterna använder medierna för att lansera bilden av sig själva. Militären säljer sina senaste landvinningar till legosoldater i den privata säkerhetsindustrin, som lanserar sig själva genom medierna som det liberala samhällets beskyddare. Betalar för detta gör den enskilde medborgaren genom höjda priser på bostäder, varor och medier, och alla utomeuropeiska invandrare genom att de döms guilty by association: buntas ihop med jihadister (det är av mindre vikt om de ens är muslimer).
Kvar finns en medborgare utan rättigheter – fängslad av ett övervakningssystem, i ett panoptikon.
Joacim Blomqvist
Stephen Graham: Belägrade städer. Daidalos, 2014.
