Åland, för nästan etthundrafemtio år sedan. En flicka trampar vägen fram i läckande kängor, på väg till en bondgård där hon ska börja arbeta som piga. Så börjar poeten Carina Karlssons första roman Mirakelvattnet. Med stilistisk skärpa och säker känsla för detaljer låter hon läsaren få ta del av det hårda och arbetsamma bondelivet under 1800-talets senare hälft och en god bit in på 1900-talet. Resultatet är effektfullt: som att blicka in i det förflutna ur ett mikroperspektiv.
Huvudpersonen i Mirakelvattnet är Johanna, flickan som börjar som piga på gården Löfvik och senare blir gift med bonden Gustav och därmed blir den som bestämmer över hushåll och tjänstefolk och kreatur på samma gård. Med sitt kärva och inåtvända sätt är Johanna svår att riktigt sätta fingret på, både för läsaren och för romanens övriga personer. Jag tänker att hennes reserverade sätt liksom överensstämmer med hur de övriga personerna vaksamt rör sig i romanens periferi och inte riktigt får komma till tals i själva berättelsen, att det går att ana mer av dem mellan raderna.
Familj, jord, kontinuitet – och vatten. Centrala nyckelbegrepp som genomsyrar hela romanen och driver berättelsen. För trots att det är Johannas liv som står i fokus påminns man som läsare om att detta bara är en del av ett större kretslopp där samma jord brukats och samma traditioner följts i århundraden och där det intilliggande vattnet både står för liv och död. Mirakelvattnet bär på drag av historisk roman och fiktiv familjekrönika, och Karlsson har också varit mån om att kontextualisera berättelsen så att de förändringar som sker ute i stora världen även når Åland och smyger sig in i romanen. Det gäller allt från emigrationsdrömmar (även Titanic nämns) till den nya tidens tekniska framsteg, från världskrig till ekonomisk uppsving och kris.
Men samtidigt som den stora världen hägrar någonstans strax utom räckhåll är Mirakelvattnet stadigt förankrad i den hårda vardagen som mest av allt är en överlevnadskamp. Karlsson lyckas gång på gång illustrera hur hårt livet är och hur allting kretsar kring att skaffa tillräckligt med mat och tillverka kläder. I ett särskilt minnesvärt textställe skildrar Karlsson den långa och arbetsdryga vägen fram till ett par färdiga ullstrumpor, där arbetsprocessen redan börjar då man samlar ihop lämpligt foder åt fåren. Vägen till klippning och bearbetning av ullen är lång, minst sagt. Vardagssysslorna utgör en evig upprepning och därutöver finns inte tid för så mycket annat. Eller åtminstone är inte Johanna den som ler i onödan.
Realismen i romanen blir påtaglig, genom läckande skor och iskalla händer. Och även om det inte är så väldigt länge sedan vardagen såg ut ungefär på det här viset, är det ändå som att blicka in i en svunnen och ganska främmande värld där helt andra tänkesätt och premisser råder. Det är en tid då man tror att de döda kan dröja sig kvar på gården och uttrycka sitt missnöje över hur ting sköts. Och det är en tid då konfekt är någonting så exklusivt att man knappt vågar smaka på det när ett enstaka tillfälle erbjuds.
Karlsson skriver levande, visualiserar gården och dess omgivning och berikar dialogen med talspråkliga uttryck som passar väldigt bra i just den här romanen. Det råder även en kontrast mellan vardagsrealismen och det slags drag av det mytiska som kommer till uttryck i skildringarna av naturen, skogen, och framför allt i de poetiska textpassager som handlar om vatten. Som härskare över sin gård kan människan trona ett ögonblick, men hon blir genast liten i förhållande till naturen, på vars villkor hon är utelämnad.
Anna von Bonsdorff
Carina Karlsson: Mirakelvattnet. Schildts & Söderströms, 2015.
