Denna spindel är en hyllning till min mamma. Hon var min bästa väninna. I likhet med en spindel var min mamma en väverska. I likhet med en spindel var min mamma mycket begåvad. Spindlar är vänliga varelser som äter myggor. Vi vet att myggor sprider sjukdomar och därför inte är önskvärda. Av det skälet är spindlar nyttiga och beskyddande, precis som min mamma var. – Louise Bourgeois
Den franska konstnärinnan Louise Bourgeois är främst känd för skulpturen Maman. Maman är en 9,3 meter hög och 10,2 meter bred spindel tillverkad i stål. Originalet står i Tate Moderns trädgård och de sex avgjutningar som har gjorts av verket finns utspridda över tre av världens kontinenter. Till Bourgeois egen förvåning beskrevs ofta Maman som ett skräckinjagande och obehagligt konstverk. Bourgeois själv insisterade på att skulpturen i själva verket var en hyllning till hennes egen moder, den spindellika sömmerskan, snarare än ett försök att representera en traumatisk eller kvävande mor- och dotterrelation.
Modern, eller moderns begär, kopplas inte sällan ihop med någonting förskräckligt, oberäkneligt och våldsamt. Jacques Lacan beskrev till exempel modern som: ”Krokodilen i vars mun du är. Du vet aldrig när och vad som – helt plötsligt – kan få henne att stänga sin mun. Detta är moderns begär.” Modern är här hotfull, hon kräver någonting, och kravet är aggressivt, obönhörligt och fullständigt omättligt. Denna bild av moderns begärsstruktur baseras på förståelsen av kvinnan som fullständigt underkastad en falloscentrisk logik. I enlighet med denna förståelse kan moderskapet endast bestå i ett upphöjande av barnet som fallos, vilket resulterar i ett slags kvävande moderskärlek, eller ett aggressivt förkastande av barnet, som blir själva symbolen för kvinnans lott i kulturen.
Lacans krokodilmoder är ett ofta återkommande tema i skräckfilmer, som myllrar av mordiska, hungriga och parasitära modersfigurer. Från de senaste åren står särskilt två filmer ut: Mama av den argentinske regissören Andrés Muschietti, samt Jennifer Kents The Babadook, där åskådaren möter ett porträtt av en mammas ambivalenta relation till sin 6-årige son som befinner sig i ett farligt modersland där kärlek snabbt kan omvandlas till dödligt medealikande hat. Vilket territorium som är värst, kärlekens eller hatets, är svårt att avgöra. Modern blir här den du aldrig kan komma undan, den vars handlingar du omöjligen kan förutsäga. Krokodilen vars mun du befinner dig i och som när som helst kan stänga sina käftar och sluka dig i ett stycke. En moder vars bröstmjölk kan förvandlas till ett dödligt, kvävande, vapen. Eller som den feministiska filosofen Elisabeth Grozs sammanfattar Lacans modersfigur: ”She is the mother who has nothing but food/love to give – food/love that risks choking or smothering the child, force-feeding it with herself, gaining her identity through it.”
Vår samtids bild av modern är på ett så genomgripande vis påverkad av denna föreställning att många har svårt att se Bourgeois spindelmamma som någonting annat än skrämmande. Men vad betyder Bourgeois val av just en spindel? Vad gör hon med denna spindel och de bilder som förknippas med den? Jag förstår Bourgeois skulptur som ett försök att frammana en annan möjlig relation mellan kvinnan och barnet. Genom att använda sig av spindeln som en kvinnlig figur, men samtidigt ifrågasätta de karaktärsdrag som en falloscentrisk ordning har gett spindelhonan/mamman, öppnar Bourgeois upp för andra former av representationer.
En liknande ansats finner vi i Mare Kandres bok Bestiarium, där läsaren möter det som boken igenom kallas för modersmonstret. Romanen inleds med moderns död och plötsliga återkomst i form av en stor illaluktande best. Vid första anblick kan Bestiarium tyckas framställa moderns kannibalistiska eller parasitära karaktär som den beskrivs av Lacan. Bokens protagonist Doré flyr, men kommer aldrig undan henne, hon som ständigt kräver och kväver. I en av romanens nyckelpassager ställs emellertid denna bild på ända. Monstret blir en moder:
”Bestört betraktade man Doré som nu vände sitt snoriga ansikte mot skyn samtidigt som besten med sitt förunderligt klara lilla öga studerade honom: sidfenan hade åter börjat fladdra matt och hon gav ifrån sig små plågade ynkliga suckar och stönanden. Fram och tillbaka vaggade hon, som ville hon närma sig den snyftande lilla svartklädda figuren utanför spjälorna. Efter ett tag sänkte Doré motvilligt huvudet och stirrade med rödmosiga, söndergråtna ögon in i den lortiga träburen. Än en gång stack han in handen samtidigt som han lutade sig fram för att ömt viska Mor? Och ögat blev genast fuktigt och blankt, ånyo öppnades munnen men den här gången utan att ett ljud hördes, och Doré såg att dessa tänder inte alls var små, sylvassa och kornformiga som en abborres, utan mer som människotänder, kvinnotänder, ja, faktiskt, moderständer!”
Sonen möter moderns blick och hon är inte ett monster. Här inleds en vårdande relation, där sonen försöker skydda modern från pöbelns – samhällets – våld och verbala angrepp. Det som både Kandre och Bourgeois gör genom sina verk är att ta hål på modersmonsterbilden genom att bryta upp en misogyn symbolisk struktur. Programmerade – som vi är – att i modern möta monstret, krokodilen, spindeln, möter vi istället hos Kandre och Bourgeois den faktiska mamman, och hon äter varken upp oss eller kväver oss med sin modersmjölk.
Evelina Johansson
Foto: Didier Descouens
