När man vänder och vrider på berättelsen i Johanna Holmströms thriller Hush Baby märker man att den alltid återkommer till samma kärnpunkt. Det här är en roman som kretsar kring barn. Barn som är sårbara och far illa, barn med starka överlevnadsinstinkter och barn som är elaka.
Hush Baby passar väl in bland de nordiska spänningsromanerna som funnit enorm popularitet under de senaste åren, där mysterier och mystik tvinnas samman till gastkramande berättelser som med fördel sträckläses. Genom att laborera med ett så klassiskt tema som barn, och med föreställningar om oskuld, visar Holmström att hon är väl förtrogen med thrillerns och skräcklitteraturens genrekonventioner, samtidigt som Hush Baby fått en originell särprägel tack vare Holmströms berättarförmåga, flytande språk och specifika miljöförankring i Sibbotrakten.
Liksom i sin föregående roman Asfaltsänglar ger Holmström åter prov på en komplex berättarförmåga där spänning och en känsla av krypande obehag skrivs fram och skickligt upprätthålls. Den här gången är det än mer extensivt, med flera mysterier som pockar på läsarens uppmärksamhet. Därför blir Hush Baby även en något spretig berättelse, med många trådar som löper kors och tvärs genom romanen.
Som huvudperson och ”detektiv” i dramat fungerar barnpsykologen Robin. När hon besöker sin mamma i barndomshemmet börjar konstiga saker hända. Robin bär dessutom på minnen av en död bror och förträngda händelser som hela tiden trycker på i hennes medvetande. Minnen och nuet blandas ihop ute i det villaområde i Sibbo dit de framgångsrika och förmögna tagit sin tillflykt, där man tiger om ljusskygg verksamhet och där barnen leker märkliga lekar. Holmström målar upp bilden av en sluten trakt där man döljer det lilla man vet och håller varandra om ryggen, lever i villor med stora fönster men med tätt åtdragna gardiner.
De lekande barnen i trakten fångar Robins uppmärksamhet. Hon lägger märke till att de beter sig konstigt, samlas i grupper och leker lekar om döden. Här kan man dra paralleller till hur barn leker i Monika Fagerholms romaner. Genom den återberättande leken kommer man åt obehagliga och kanske obegripliga händelseförlopp, berättelserna bakom lekarna tätnar och traktens mord och farliga personer mytologiseras.
Holmström leker även med element som anknyter till skräckfilmernas värld. Exempelvis skildras en fest där alla gäster anländer utklädda och maskerade så att Robin inte vet vem som är vem. Scenen är väldigt visuellt gestaltad, som en vassare version av TV-serien Pretty Little Liars.
Spänningen ökar i takt med att mysterierna tätnar, men mot slutet låter sig ändå spänningsromanens vanliga problem anas, nämligen att dess omsorgsfullt uppbyggda stämning inte motsvaras av den något hastiga upplösningen och de avslöjanden och förklaringar som ges läsaren. Trots detta allmänkritiska påpekande är Hush Baby en väldigt läsvärd roman som kan öka känslan av att skuggorna känns längre och mörkare, också under ljusa sommarkvällar.
Anna von Bonsdorff
Johanna
Holmström:
Hush Baby.
Schildts &
Söderströms, 2015.
