Sagotrenden är stark just nu, vilket inte minst märks inom tv-och filmindustrin. Rödluvan och Snövit har blivit populärkulturella ikoner och nya hollywoodiserade versioner kommer i allt snabbare takt. Det verkar som om vi inte kan få nog av arketypiska klassiska äventyrsberättelser där ondskan ska naglas fast, ljus skiljas från mörker och där protagonisterna med hjälp av list, kärlek – och en och annan trollformel – övervinner svårigheter och tar sig fram i världen. Det verkar som om vi i tider av ekonomiska kriser, miljökatastrofer och oroligheter i allt större utsträckning söker oss tillbaka till sagornas skenbara trygghet och enkla förklaringar.
Bröderna Grimm i all ära, men har vi inte hört och sett deras prinsar och prinsessor till lust och leda i olika versioner? Dessutom är det ju styvsystrarna, häxan, vargen som är de intressanta, de som bär på vreden, sprickorna, avunden.
Det är inte för inte som jag hoppar till då jag av en slump läser i The Guardian (5.3.2015) att 500 nya folksagor har hittats i Tyskland. De samlades ihop av lokalhistorikern Franz Xaver von Schönwerth som levde och verkade i mitten 1800-talet, alltså samtidigt som Grimm, men de har varit inlåsta i ett arkiv fram tills nu. Tanken svindlar.
I A story dark and Grimm skriver författaren Adam Gidwitz att sagor och berättelser tillfredsställer några av människans allra mest grundläggande behov och känslor. Han menar att vi söker oss till sagorna och myterna då vardagen ter sig alltför komplicerad och osäker.
Länge har jag sökt efter, läst och fascinerats av sagor som går bortom det eurocentriska perspektivet, som låter andra röster tala och höras. I När månen skrattade och andra sagor berättade i vårt land har Milena Parland, med illustatrationer av Alexander Reichstein, samlat ihop vitt skilda folksagor från världens alla hörn för att visa på folksagornas pluralitet och förmåga att bygga broar mellan kulturer och människor – hon ger oss alltså något annat än Törnrosa och Snövit. Utgångspunkten är Zacharias Topelius devis från Boken om vårt land från 1875 där han konstaterade att det i Finland bor folk från när och fjärran – och borde inte de som gör anspråk på att vara ”äkta” eller ”falska” finländare ta till sig Topelius budskap?
Parland presenterar i denna vackert formgivna volym femton sagor som bygger på legender, folksagor eller berättelser ur olika epos som kulturellt och historiskt glömts bort eller förvanskats till oigenkännlighet. Stora känslor står ofta på spel: hämnd, stolthet, girighet, makt. Jag uppskattar mycket att hon inte räds svåra tunga ämnen: barn som far illa, otrohet, kvinnors utsatthet och fattigdom får ta plats och försvinner inte någon slags rosa prinsessdrömmar. Parland tar fasta på den ondska och råhet som ligger i sagogenrens grund, men som oftas gullas bort i nya versioner.
Det hela binds samman av en ramberättelse där en sagosamlerska, kanske Parland själv, går runt i ett modernt Helsingfors för att söka och samla olika sagor och berättelser i en slags gaimansk anda. Hon hittar dem på mingelfester, på spårvagnar, i butiker. De fungerar också som vägledande stöd i läsningen och en språngbräda in i landets kultur. Här visar hon hur viktigt det är med mellanmänskliga möten: att vi talar, frågar varandra, är nyfikna och lyssnar på varandra.
Resultatet är brokigt, med alltifrån legenden om Lucia till muntliga traderade historier från Somalia och Sydamerika. Vi får läsa om hur indiska guden Ganesha fick sitt elefanthuvud eller hur Aino i Kalevala vägrar vara en handelsvara på äktenskapsmarknaden. Berättelserna innehåller således både nya och bekanta motiv och har valts ut av författaren med ambitionen att illustera mångsidigheten i världens sagotradition.
Ofta är sagorna sedelärande men sällan förutsägbara. När jag förväntar mig att en saga ska sluta med det klassiska och klyschiga ”Så levde de lyckliga i alla sina dagar” möter jag istället en ny vändning, och sagan fortsätter vidare. Ta till exempel Den stolta Brynhilds hemska öde ur det sydtyska Nibelungensången – när ska Hollywood hitta den?
Texternas enkla och raka form gör att boken passar bra för högläsning, men inte för de allra minsta.
När månen skrattade är väldigt berikande läsning. De många spännande sagorna med all sin symbolik, sina ekon från andra länder, tider och kulturer som genljuder mitt ibland oss ger nya perspektiv.
Sagorna får oss också att minnas att en dag kommer du som läser det här, eller sagorna i Parlands bok tyst för dig själv eller högt för dina barn, att vara borta, men sagorna kommer att bestå över tid och rum. Tanken är väldigt trösterik och sorglig på samma gång.
Ylva Larsdotter
Milena Parland &
Alexander Reichstein:
När månen skrattade och andra
sagor berättade i vårt land.
Schildts & Söderströms, 2015.
