Hangover Helsinki

av Heidi Johansson

Heidi Johansson

Jag väntar på vad som enligt mina papper ska vara en grupp på 13+1 turister vid Viking Lines terminal när en ung kvinna springer fram till mig och förvissar sig om att det är jag som är guiden. Kvinnan visar sig vara +1, det vill säga gruppens reseledare. ”Du, jag bara varnar dej, det här kommer att bli en sjukt tuff dag”, väser hon medan hon mal på sitt tuggummi. ”Dom har druckit vodka på båten natten igenom och är fullständigt däckade. Du får inte ta illa upp om dom somnar i bussen”. (Här ser jag hur busschauffören sänker sitt huvud. För sin inre syn ser han sig själv skrubba bort spyor från golv och säten kl.17.05 i eftermiddag.) ”Förresten, de är också otroligt trötta på att resa. Vi har gjort Europas huvudstäder på 16 dagar, och det här är sista anhalten. Jag bara räknar timmarna tills jag kan dumpa dem på flygplatsen och aldrig se dem mer. Ah, en sak till. Jag har aldrig varit i Finland, men det får inte komma fram.”

I den här uppskruvade taktens tidevarv har jag ännu inte upplevt turister som skulle tillbringa flere dagar i Helsingfors. Eller ens övernatta här. Helsingfors för dem, precis som alla städer, blir en andfådd busstur till ett antal på listan nämnda destinationer. Dagen här smälter ihop med alla andra intryck till ett sammelsurium som säkert rätt och slätt heter ”Europa”. Eller: Helsingfors? Var inte det staden där vi var bakfulla? Staden där vi somnade?

Tanken är att införskaffa lunch i Gamla saluhallen, men gruppen vill inte ha picnic. Redan innan har det hörts starka röster till förmån för en internationell hamburgerkedja. En stund senare har hamburgaropinionen stärkts, och reseledaren och jag inser att slaget är förlorat. Idag fungerar inte ens avväpnande humor eller ”let’s do it the Helsinki way”. Gruppen vill inte vänta på sin mat. De vill heller inte riskera bli överraskade av nya smaker just idag. Efter lunch står en utflykt till Sveaborg på programmet. ”Vi vill absolut inte åka båt”, säger gruppens talesman. ”Vi har varit tvungna att åka båt i nästan alla städer, vi är verkligen trötta på att åka båt”.

Under tre timmars guidningar passerar livsödena och intressena revy. Redan under den första pausen vid Senatstorget brukar frågorna flöda. ”Hej, jag heter Matt och min doktorsavhandling behandlar andra världskriget. Jag skulle vilja ställa några frågor om den roll Finland spelade i kriget.” ”Min syster och jag är Finnish-Americans. Tycker du vi ser finska ut? Vi skulle vilja fråga dej om några traditioner som vi haft i vår släkt, ifall de är finska eller inte?”. Eller också: Jag skulle vilja äta björnkött – gärna med detsamma. Min dotter behöver på toa. Var hittar vi frimärken. Kan du ta en bild på oss. Min man skulle vilja köpa ett renskinn. Vi köpte en liten statyett i Norge, kan du hjälpa oss med våra tax free papper?

När vi tagit avsked av dagens grupp brister busschauffören och jag ut i skratt. ”Vad tror du de kommer att minnas från Helsingfors?” frågar jag. ”Säg det. Ingen spydde ju ens!” skämtar han.

Heidi Johansson
är frilansare
Foto: Miguel Virkkunen Carvalho

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.