Flera hundra tusen finländska barn och ungdomar äter mat i skolan varje dag. En handfull av dem följer en vegankost som avviker från de traditionella finländska matvanorna. Alla skolor bjuder inte sådan mat som en vegan vill äta, vilket sätter dessa elever i en ojämlik ställning.
Avgiftsfria måltider i skolan är en fin fördel som alla förskole- och grundskoleelever i Finland samt studerande i gymnasiet och i den grundläggande yrkesutbildningen har fått åtnjuta i nästan 70 år. Varje dag serveras cirka 900 000 skolelever och studerande en avgiftsfri skolmåltid som finansieras av staten. Måltiderna byggs upp enligt statens näringsrekommendationer, och består främst av finländsk husmanskost som innehåller en varmrätt, sallad, råkost eller frukt, bröd, bredbart pålägg och dryck. Skolmåltiden ska bidra till barnens välbefinnande och tillväxt.
I Utbildningsstyrelsens Spektri-publikation år 2012 skrivs: ”Skolmåltiden i Finland har lovordats ute i världen och den anses till och med vara en av orsakerna till våra goda PISA-resultat. Man kan dock fråga sig om skolmåltiden på grund av all positiv publicitet har fastnat i en fälla? Litar vi finländare på att allt är i skick och att ingenting mera behöver utvecklas?”
I ett skolmåltidsforum sommaren 2012 diskuterade man fram en vision för år 2020, som döptes till Skolmåltid 2020 – alla äter! Jag hoppas verkligen att denna vision också innehåller en plan för specialdieter, eftersom varje barn i dagens läge inte får äta enligt sin etiska övertygelse i skolan.
Härmed frågar jag Utbildningsstyrelsen: Har skolmaten stagnerat? Kunde man uppdatera menyn till att inkludera mindre halvfabrikat, mer inhemskt och fler matkulturer, samt beakta miljö och etik?
Utbildningsstyrelsens anvisningar för kost som avviker från den egentliga matsedeln är att den serveras antingen på grund av hälsomässiga, etiska eller religiösa skäl. En elev som självmant valt bort animaliska produkter från sin diet måste ha ett intyg av en läkare, näringsterapeut eller hälsovårdare för att skolans kök ska tillverka skilda veganska måltider åt eleven. En ojämlik ställning uppstår då en del skolor inte erbjuder vegankost överhuvudtaget. Eftersom Utbildningsstyrelsen saknar nationella överenskommelser vad det gäller vegankost är det kommunerna som har beslutsmakt i frågan. I Esbo har man bestämt att skolan inte alls erbjuder några veganska måltider, skriver Yle Uutiset den 18 augusti.
Kära näringsterapeuter, vem som helst kan studera en burk med bönor eller ett tofupaket i butiken och konstatera att de, bland många andra vegetabilier, är bra proteinkällor.
I artikeln försvarar Minna Ahola från Espoo Catering stadens beslut med liten efterfrågan och näringsterapeuternas rekommendation att endast erbjuda lakto-ovovegetariska måltider, det vill säga mat med ägg eller mjölkprodukter, som alternativ för kötträtter. Detta för att säkra proteinintaget. Kära näringsterapeuter, vem som helst kan studera en burk med bönor eller ett tofupaket i butiken och konstatera att de, bland många andra vegetabilier, är bra proteinkällor. Trots den traditionella synen där proteinet på tallriken består av animaliska produkter borde en näringsexpert känna till att proteiner också förekommer i växtriket.
Är det rätt att skolorna låter en del elever gå hungriga omkring i skolan eller leva på bara knäckebröd för att skolan är grinig med att bjuda på veganmat? Tänk dig att varje dag måsta välja mellan att gå hungrig omkring, ta med egen matsäck eller att äta mat som får dig illamående eller strider mot dina grundläggande principer. Den som bryr sig djupt om djurens rättigheter och är vegan av principsak står inför ett stort moralisk dilemma i en sådan här situation. Hos en vegan kan kroppens enzymer dessutom anpassa sig till andra sorts proteiner, vilket ger upphov till beklagliga matsmältningsmen om man äter icke-vegansk mat.
Esbos veganelever lider mer av skolans ignorans än den hypotetiska proteinbrist man är rädd för. Enligt Utbildningsstyrelsen ska skolorna erbjuda hälsosamma och fullvärdiga skolmåltider och följa upp hälsan hos de elever som följer någon specialdiet. Det verkar råda osäkerhet hur en fullvärdig växtbaserad kost ska byggas upp eftersom man gått så långt man kan för att undvika situationen, utan någon till synes vettig orsak. Allt en förändring skulle kräva är lite vetskap om vegansk kost, recept, och införskaffandet av lite fler råvaror.
Jämlikt för barnen, som själva skulle få välja det alternativ de gillar bäst.
Ett alternativ som de flesta skolor knappast ens tänkt på är att inkludera en vegansk måltid i den dagliga menyn. Två varmrätter sida vid sida, varav ena är tillverkad utan några animaliska produkter. Jämlikt för barnen, som själva skulle få välja det alternativ de gillar bäst. Då kunde även de som inte är uppvuxna som veganer kunna smaka på växtbaserad mat ibland. Skulle det vara så omöjligt?
Att äta en vegansk måltid i skolan är knappast det värsta som kan hända ett barn, oberoende om denne äter veganskt hemma eller om föräldrarna själv är veganer och vet hur en hälsosam vegankost ska byggas upp och vilka kosttillskott barnet behöver. Skolornas ansvar över barnets matvanor är ändå relativt litet, då ett eller två av de fem till sex rekommenderade måltiderna infaller i skolan. I slutändan är det ändå föräldrarnas uppgift att se till att barnet får en mångsidig och hälsosam kost under de tider de inte vistas i skolan.
Det finns många argument för att inkludera veganmåltider i det dagliga lunchschemat. För det första belastar växtbaserad mat miljön mindre än animalisk. En vegansk måltid innehåller tillräckligt med nödvändiga näringsämnen – proteiner, kolhydrater och fetter, samt vitaminer och mineralämnen – helt på samma sätt som en ”vanlig maträtt”, bara man byggt upp maträtten enligt bondvett. Växtbaserad mat har minimalt med mättade fetter, mycket fiber som håller en mätt länge, och eftersom kött, mjölkprodukter och andra animaliska energikällor uteblir stiger vanligtvis intaget av grönsaker, baljväxter, rotfrukter, spannmål och frukt – de positiva hälsoeffekterna är ett faktum. Om du inte tror mig, tro på statens näringsrekommendationer (de nya finns tyvärr bara på finska). På sidan 18 finns en tabell där minskat intag av kött och ökat intag av baljväxter och grönsaker rekommenderas.
I fjol har man i näringsplanen lagt till kostråd för vegetarianer och veganer (på sidan 32). Ifall skolorna inte lyckas erbjuda fullvärdig veganmat handlar det om lathet att inte ta reda på hur man kan förse veganerna med sådana näringsämnen de ”går miste om”. Det kan tänkas vara kalcium, järn och protein – näringsämnen som det finns i bland annat linser, sesamfrön, soja, baljväxter, mörkgröna bladväxter och många andra. Vitaminet B12 är det ända som kan vara knepigt att få tag på i en helt vegansk kost eftersom det bara finns naturligt i animaliska produkter. Därför bör man ta vitamintillskott eller äta livsmedel med tillsatt B12-vitamin.
Skolmåltiden viktig för barnens välbefinnande och tillväxt, det är ett av Utbildningsstyrelsens utlåtanden jag håller med om. Varför särbehandlas då en del av barnen på grund av sina matvanor? Om skolorna verkligen utför elevvårdsarbete borde de på förhand kunna planera hälsosamma kostalternativ även för veganer. Det är inte hälsosamt att leva mot sina principer eller tvingas ”konvertera” bara för att skolan har bestämt att de inte vill laga vegankost.
Vidare ska skolmåltiden bidra till att göra barn och unga medvetna om hälsa, bordsskick och om finländsk matkultur. Att införa veganska måltider som ett alternativ som vem som helst kan välja skulle bidra till barnens hälsa på ett positivt sätt – en färggrannare kost och en positiv atmosfär där det inte är ”konstigt” att äta veganskt.
Alla elever skulle få ta del av en mångsidigare matkultur som på alla sätt också är mer hållbar nu och i framtiden. Finländsk matkultur kan man lära känna utan att äta mängder med karelsk stek och dricka litervis med mjölk. Den informationen är något man kunde införa i läroböckerna om Finlands historia eller huslig ekonomi. Många andra saker i samhället har ändrat sedan 1900-talet, varför skulle skolans matkultur behöva kvarstå som en historisk relik?
Trots att de flesta följer ”köttnormen”, bör ett avvikande val inte innebära att en ung människa isoleras från gemenskapen.
Finländsk husmanskost har kanske historisk sett bestått av kött, potatis, bröd och mjölk, men det finns väl inget som säger att man inte kan hämta inspiration från andra kulturer och även använda olika såser, grönsaker, baljväxter och så vidare. Även inhemska ärter och många grönsaker och spannmål går att med lite kreativitet omvandla till hur fina ”traditionella” fennoveganska maträtter som helst. Det går att göra ärtsoppa utan skinka, ”kött”bullar av soja eller bönor och spenatplättar utan ägg. Det finns flera mjölkliknande växtdrycker som alternativ för komjölk som också kan fungera som en lösning på laktosproblem. Om skolan håller kvar de oekologiska fiskpinnarna och köttsåsen kan de väl för jämlikhetens skull ta med ärtnuggetar och sojabolognese på menyn.
Det kanske bör nämnas att orsakerna för att välja vegankost kan variera, de kan vara etiska, religiösa, miljö- eller hälsomässiga. Oavsett orsak är valet personens eget. Trots att de flesta följer ”köttnormen”, bör ett avvikande val inte innebära att en ung människa isoleras från gemenskapen. Precis som andra val som kan vara identitetsstärkande, bör inte ett barns kostval ifrågasättas så länge det handlar om ett val som är hälsofrämjande för både individen och miljön.
Om skolmåltiden ska vara ett tillfälle för socialt umgänge och samverkan, kan visioner som Alla äter 2020 inte uppnås om man fortsätter särbehandla elever på grund deras matvanor. Dessutom kan elever inte vara jämlika så länge det finns skolor som vägrar erbjuda mat som passar alla.
Text: Lilian Tikkanen
Bild: Lasse Garoff
I skrivande stund fick jag veta att Utbildningsstyrelsen har skapat en enkätundersökning gällande utvecklingen av skolmat. Om du vill påverka den mat ditt barn stoppar i sig fem gånger i veckan kan du bidra med din åsikt. Elever, lärare och skolpersonal kan också delta.
