Två av Gilles Deleuzes tidiga monografier utkommer på svenska: Proust och tecknen och Kants kritiska filosofi. Men om Proust är ett slags själsfrände till Deleuze så handlar det beträffande Kant istället om en fiende.
Formuleringen återfinns på baksidan av den vackra volymen av Kants kritiska filosofi som utgivits på Glänta produktion i översättning av Carl Montan. Till skillnad från de andra filosofer som Gilles Deleuze ägnade monografistudier i början av sin bana – Hume, Nietzsche, Bergson och Spinoza – så är Immanuel Kant en motpol snarare än en allierad. Men även om det inte rör sig om en tänkare som Deleuze direkt inspirerats av så ska hans betydelse inte underskattas. Deleuzes filosofi kan, som Deleuzeforskaren Daniel W. Smith framhållit, förstås både som en omkastning och ett slutförande av den kritiska filosofin.
Våga veta
Immanuel Kants tre kritiker – Kritik av det rena förnuftet (1781/1787), Kritik av det praktiska förnuftet (1788) och Kritik av omdömeskraften (1790) – utgör en veritabel vändpunkt för den moderna filosofin. Vad verken ytterst handlar om är att skapa en ny grund för kunskap och moral, själen och gud. Denna nya grund är människan själv och hennes förnuft. Sapere aude! Våga veta! Våga använda ditt förstånd! Detta är upplysningens motto enligt Kant. Hans kritiska metod handlar om att utforska detta förstånd och att utstaka dess principer och gränser. Den första kritiken behandlar den teoretiska kunskapens grund i förståndet. Det är inte vi som rör oss kring objekten. Det är objekten, såsom framträdelser, som är underkastade förståndets kategorier (och våra åskådningsformer, tiden och rummet). Så lyder Kants kopernikanska revolution. Den andra kritikens område är istället det översinnliga. Här behandlas moralen och den fria viljans möjlighet. Mellan dessa två verk öppnar sig emellertid en avgrund: mellan sinnligt och översinnligt, lagbundenhet och frihet. I den tredje kritiken utforskar Kant smakomdömet och reflektionen över naturens ändamålsenlighet som ett sätt att överbrygga denna klyfta.
Fascination, först och främst
Deleuzes angreppsätt i Kants kritiska filosofi (1963) fokuserar på förhållandet mellan förmågorna i respektive kritik. ”Doktrinen om förmågorna” lyder studiens undertitel. Det handlar om att utreda hur den kritiska filosofins system är uppbyggt. Deleuze befinner sig i detta helt och hållet inom Kants filosofi i sin utredning – det omtalade fiendeskapet märks överhuvudtaget inte. Deleuze påpekar i en intervju att man, inför ett mästerverk som Kants, först och främst måste fascineras. Det handlar inte om att avfärda något – en verklig kritik måste ta vägen genom beundran och respekt.
Den konstruktiva och bekräftande karaktär som utmärker snart sagt allt Deleuze skrivit, en av anledningarna till varför det är en sådan glädje att läsa honom, återfinns även i detta verk. Om någon fiendskap kan läsas in i denna studie så är det i bemärkelsen: Lär känna din fiende!
Förmågorna – förnuft, förstånd och inbillningskraft – är centrala i den kritiska filosofin. De framträder emellanåt som personer i egen rätt med sina respektive strävanden, egenskaper och illusioner. I var och en av kritikerna ingår förmågorna olika förhållanden sinsemellan: harmoniska eller oharmoniska, hierarkiska eller fria. Deleuzes analys handlar om att undersöka dessa förhållanden för att på så vis klarlägga den underliggande strukturen i den kantianska filosofin.
I de två första kritikerna är det förståndet respektive förnuftet som är bestämmande. De andra förmågorna måste foga sig efter de uppgifter som åläggs dem. Därigenom uppstår två olika ”gemensamma sinnen”: ett teoretiskt och ett praktiskt. Båda är, när de agerar i enlighet med deras gränser, hierarkiska och harmoniska. Det första inriktas mot kunskap, det andra mot moraliskt handlande. Det ena befinner sig på sinnlighetens nivå, det andra på det översinnligas. Förståndet är källan till kunskap medan förnuftet postulerar själen, världsalltet och gud som rationella idéer att tro på.
Fantasins gränser
Deleuzes största intresse ligger emellertid i den tredje kritiken. Klyftan mellan sinnlighet och översinnlighet, tar den sig även uttryck på förmågornas nivå? Deleuze menar att de två hierarkiska förhållanden, där förståndet respektive förnuftet lagstiftar, måste föregås av något: en fri och ursprunglig samstämmighet. Detta återfinns i smakomdömet när man betraktar ett skönt föremål. I mötet med ett skönt föremål börjar omdömeskraften reflektera och söka begreppslig kunskap om föremålet. Men skönheten är utan begrepp, den är utan kunskap. Därför kan förståndet inte, som i kunskapsomdömet, lagstifta över inbillningskraften utan de båda förmågorna försätts i fritt spel. Denna harmoniska och fria samstämmighet utgör grunden för de två hierarkiska harmonierna.
Än viktigare för Deleuze är emellertid Kants analys av det sublima. Vid synen av havets vidder lyckas inte förstånd och inbillningskraft ta in det oerhörda. Inför det gränslösa når de sin gräns. Men ur detta väcks i förnuftet en idé om oändlighet till liv, något som omöjligt kan gestaltas i det sinnliga. Ur det sinnliga väcks det översinnliga. Men vad vi här har att göra med är inte en harmoni utan en disharmoni. Förmågorna drar inte åt samma håll utan ställs emot varandra och föder varandra: vi möter något i världen som tvingar oss att tänka. Det senare är ett återkommande tema hos Deleuze som finns såväl i boken om Proust som i huvudverket Différence et répétition. Men det är också denna disharmoni och kamp mellan förmågorna som, enligt Deleuze, utgör den yttersta grunden för Kants doktrin om förmågorna. Den avgrund ur vilken förmågorna föds fram.
Tillsammans med den tidiga studien innehåller boken, utöver ett utmärkt förord av Carl Montan, även en senare text om Kant: ”Om fyra poetiska formuleringar som skulle kunna sammanfatta den kantska filosofin” (1986). Är det förra ett slags introduktion – som visserligen kräver en hel del av sin läsare – har vi här att göra med en betydligt frimodigare text. Med en anslående lätthet används formuleringar av Shakespeare, Rimbaud och Kafka som vägar in i det Deleuze ser som de största omvälvningarna Kant bidragit med. Hans syn skiljer sig avsevärt från den gängse. Snarare än att kritisera sin ”fiende” omkastar Deleuze den kritiska filosofin inifrån. Det är ett mästarnas möte där Deleuze och Kant förenas i en disharmonisk harmoni. Det är stor filosofi – och stor stilistisk konst. Ett utmärkt exempel på vad jag vill karaktärisera som Deleuzes ”sena stil”: koncentrerad, poetisk, klar. En sällsam förening av lätthet och densitet.
Mats Dahllöv
Se Fredrik Österbloms recension av Deleuzes Proust och tecknen på nästa sida.
