Även om jag var blyg hade jag ett rytande lejon inom mig som inte ville slå sig till ro och hålla tyst. Sade Ingrid Bergman.
”På min treårsdag filmade min far mig när jag lade blommor på min mammas grav”, läser Alicia Vikander ur Bergmans anteckningar. De talrika tillfällen då Bergman fotograferades som barn blev de ögonblick då dörren öppnades, och glimtar av hennes framtid kunde skönjas. Hennes persona blev formad av hennes föräldrars för tidiga död och hennes förbluffande tro på den egna begåvningen. En exilsvensk som aldrig längtade hem. En arbetsnarkoman som brottades med familjelivets tristess och sin latenta längtan efter trygghet. En fotografernas gunstling som själv stortrivdes bakom kameran.
Bergman dokumenterade sitt liv noggrant: dagboksanteckningar, brev, smalfilmer. Hon hade kameran med sig i stort sett överallt.
Stig Björkman är känd bland annat som filmkritiker och författare till några intervjuböcker. Det var Bergmans dotter Isabella Rossellini, även hon en skådespelare av rang, som föreslog att Björkman skulle ”göra en film om mamma”, lagom till hennes hundraårsdag. Genom Rossellini fick han tillgång till Bergmans privata arkiv.
Resultatet är ett intimt porträtt av Bergman, en inblick i hennes nomadtillvaro, en historia där även hennes fyra barn hörs och ses. För ett Bergman-fan är denna dokumentär knappast något revolutionerande. Ett och annat ögonbryn kan till och med höjas med tanke på hur överslätande filmmakarna nämner Bergmans tid i Nazityskland. Hon var ingen Zarah Leander, ändå hade det varit intressant med några detaljer som de facto återspeglade zeitgeist.
Björkman och hans team fokuserar ganska lite på Bergmans skådespelartalang, vilket är synd är till exempel i de episoder som handlar om Höstsonaten och Ingrids allt annat än konfliktfria samarbete med Ingmar Bergman.
Jag är Ingrid känns som ett familjealbum. Det är en berättelse om en charmig och rastlös kvinna som levde livet fullt ut på ett sätt som många än i dag skulle ha svårt att acceptera. På grund av sin romans med filmregissören Roberto Rossellini, som Bergman fick tre barn med, blev hon nästan svartlistad i USA där hon hade sin familj.
Bergman var frånvarande största delen av sina barns uppväxt. Ångrade hon sina livsval? Tydligen inte. Å andra sidan var våra moderna föreställningar om ”det perfekta föräldraskapet” ännu inte uppfunna på den tiden. Det mest tilltalande i filmen är att hennes vuxna barn inte har ett ont ord att säga om sin mamma. Sökare, äventyrlig, varmhjärtad, osäker, aningslös, levnadsglad, äkta. Så framstår hon i deras minnen.
Casablanca, Trollbunden, Notorious… Då närbilderna från Bergmans filmer passerar revy drabbas jag av tanken att hennes utstrålning var mycket androgyn. Tydligast syns det i fotografierna från Roberto Rossellinis uppsättning av Jeanne d’Arc på bålet i Stockholm (1955). Jag kan gott föreställa mig Bergman i Orlando i stället för Tilda Swinton. Som skådespelare hade hon en förmåga att med små, intuitiva medel uttrycka ett stort spektrum av känslor. Det är ingen slump att hon blev något av en feministisk ikon.
Michael Nymans soundtrack kan upplevas som lite väl melodramatiskt, men Eva Dahlgrens nyskrivna låt Filmen om oss är fin. Dahlgren är också en av filmfotograferna.
Zinaida Lindén
Jag är Ingrid. Dokumentär. Sverige, Tyskland, 2015. Regi: Stig Björkman. Manus: Stig Björkman, Dominika
Daubenbüchel, Stina Gardell.
Foto: Malin Korkeasalo, Eva Dahlgren. Musik: Michael Nyman, Eva Dahlgren. Medverkande: Alicia Vikander (Ingrid Bergmans röst), Pia Lindström, Isabella
Rossellini, Ingrid Rossellini, Robertino Rossellini.
