Systemet som är svaret på allt

av Sonja Vuori

Hälsosam mat utan fossila bränslen, välmående människor och samhällen, biodivsersitet. Permakulturen säger sig ha lösningen för planetens framtid.

Det handlar om att vända om. I hjärnan. Om att komma ur ett svart-vitt antingen-eller-motsatstänkande och om att ifrågasätta. Det handlar om att lära sig av sina misstag, tålmodigt utveckla fungerande metoder och om aktivt iakttagande. Om att sörja för människans behov och samtidigt gynna miljön.

– Vi är ofta så fast i ett visst mindset. Man kan faktiskt utmana det. Bara för att något är etablerat betyder det inte att det är det bästa sättet. Vi ser inte alltid hela skalan mellan två extrema poler. Till exempel tryggad matproduktion och miljöskydd ses som motsatser – antingen odlar man effektivt eller så skyddar man naturen. Men man kan faktiskt göra båda.

Det säger Reija Mikkola (bilden), doktorand i miljövetenskap vid Helsingfors universitet och en av allt fler som också i Finland är intresserad av permakultur.

Vad då permakultur?

Permakultur är inget allmänt känt begrepp, och Mikkola säger att hon funderat över behovet av ett mer lättillgängligt ord. Termen kommer från engelskans permanent (agri)culture, det vill säga långsiktig, varaktig odling.

Men permakultur handlar inte bara om hållbara och ekologiska odlingsmetoder; det är en holistisk vision av en välmående och hållbarhet och omfattar livets alla områden. Det är hållbar livsstil bortom ekomat och återvinning och vindkraft.

– Permakultur är ett planeringsverktyg som syftar till att möta människans behov och samtidigt gagna miljön. I sin enklaste form handlar det om tekniker och system för varaktig odling och matproduktion, men det är samtidigt en livsfilosofi, säger Mikkola.

Permakulturen bygger på tre grundläggande etiska principer: earth care, people care, fair share, det vill säga omsorg om jorden och miljön, om människorna och deras välmående, och att dela med sig och inte förbrukar över sina behov. Det är ett levnadssätt som kännetecknar ursprungssamhällen men som passar illa ihop med industriellt jordbruk, vinstmaximering, fossila bränslen och en högkonsumtionslivsstil.

På frågan om vad som är osaken till att permakultur än så länge inte fått ett bredare genomslag, trots att det kantänkas vore det för planeten och mänskligheten på många sätt bästa helhetssystemet, svarar Mikkola följaktligen: kapitalismen. 

När Reija Mikkola för första gången kom i kontakt med permakultur för sex, sju år sedan på en farm i Brasilien blev hon frälst på fläcken. Volontärarbetet på jordbruket i Bahia blev en vändpunkt i hennes liv och efter bara tre veckor var hon övertygad om att det var det här som skulle rädda världen.

Nu, som miljöforskare, är hon lite försiktigare med superlativen. Drömmen är ändå att en dag bo på landet och tillämpa läran i praktiken – nu är hennes möjligheter till det begränsade till hennes mammas kolonilott i en helsingforsförort. Hennes andra yrke som shiatsuterapeut passar också in i permakulturens holistiska synsätt: det är people care. Det är också en inkomstkälla för en miljöexpert som torrt konstaterar att det är svårt att hitta jobb inom branchen om man inte vill fungera som ”gröntvättare” för stora företag.

Utanför Finland är permakultur stort. Det finns aktiva föreningar och nätverk på alla kontintenter och till exempel i Norden ordnas varje sommar en permakulturfestival där erfarenheter delas och idéer gror. Reija Mikkola har tagit iniativet till att festivalen ska ordnas i Finland nästa sommar: den första helgen i augusti blir det inspirationsfest i Isnäs i Lovisa.

Finlands geografiska läge är en utmaning för tillämpning av odlingsmetoder som fungerar ett antal breddgrader söderut, och kanske en av orsakerna till att det här inte finns något större lantbruk som fungerar helt enligt dess principer. I andra länder, redan i Sverige, finns permakulturgårdar som också verkar som utbildningsgårdar där man kan lära sig arbetet i praktiken.

Idealet för permakultur, den heliga graalen om man så vill, är ett ekosystem som upprätthåller sig självt – minimal arbetsinsats och maximal avkastning, ett kretslopp där naturen sköter sig själv och människan skördar frukterna.

I sanning är permakulturell odling ändå tids- och arbetskrävande, inte minst på grund av att det handlar om platsens specifika förutsättningar – man kan inte veta vad som fungerar just här – och om försök och misstag.

Positivt

Mari Korhonen är en av dem som är mest insatt i och aktiv inom permakultur i Finland.

Hon studerade i tiden miljöteknik vid en yrkeshögskola då hon kände att utbildningen inte motsvarade hennes syn på ekologi och hållbar odling. Hon slutförde sina studier i Australien, permakulturens hemland. Det som fångade hennes intresse var det positiva tankesättet:

– Det som gjorde mig entusiastisk var insikten att man samtidigt som man odlar också faktiskt kan förbättra marken. Ofta handlar miljöinsatser om att till exempel bli av med gifter, men man kan göra mer än så, berättar Korhonen per telefon från sin hemort nära Uleåborg.

Det industriella jordbruket utarmar marken, men om man samarbetar med naturen kan marken forbättras samtidigt som man producerar mat.

Men kan permakulturplanering tillämpas i stor skala?

– Ja. Det är ett sätt att planera som anpassas efter behovet och platsen. Man utgår från hur man kan samarbeta med naturen och odla hälsosam, näringsrik, lokal föda med de naturliga och biologiska resurser som finns. När man planerar jordbruk på ett ekologiskt sätt uppstår heller inget avfall, säger Korhonen.

Självklart är teknikerna andra i en köksträdgård än i ett stort jordbruk, men principerna är de samma. (Se faktaruta.)

Mari Korhonen upplever att kunskapen och medvetenheten om permakultur vuxit ordentligt i Finland de senaste åren, inte bara inom de kretsar som även i övrigt är intresserade av hållbar livsstil.

– Permakulturen har kommit ut ur marginalen och håller på att bli mainstream. Systemet svarar mot ett visst behov av nya tankesätt inom odling och hållbar livsstil, säger Korhonen, som bland annat har hållit kurser i permakulturmetoder vid yrkeshögskolor, öppna högskolor och vuxenutbildningar – att läroinrättningar närmat sig henne är i sig ett bevis på att permakultur vinner mark.

Odling på kolonilotter och i lådor och säckar har blivit populärt bland unga medvetna stadsbor de senaste åren, och Korhonen säger att permakultur visst kan vara relevant också i städer. I till exempel Helsingfors har stadsodlingsföreningen Dodo varit aktiv redan länge, och använder permakulturella metoder i sina odlingsprojekt.

– I städerna finns personresuserna och utmärkta möljigheter att verkligen utveckla principerna till sin högsta potential genom innovativ tillämpning. Detroit är ett exempel på en stad som fått ett nyt post-industriellt liv tack vare medborgarnas aktivitet och stadsodling är en stor del av det här, berättar Korhonen.

Permakultur är alltså inte reserverad endast för dem som bor på landet eller har valt en ”alternativ” livsstil. Det är ett system som var och en kan tillämpa för egna behov.

Text & foto: Sonja Mäkelä

Permakulturens principer

  • Permakultur baserar sig förutom på etiska förhållningssätt (earth care, people care, fair share) på en rad principer, varav platsens förutsättningar och tanken att man arbetar med naturen och inte mot den är de viktigaste. Övriga principer är bland annat att varje element tillgodoser flera fuktioner – ett äppelträd doftar gott, ger frukter och kan till slut användas som bränsle –, att avfall inte är något oanvändbart och att energin i mån av möjlighet produceras på platsen. Inom permakultur utvecklas till exempel tekniker för att ta tillvara avföring och urin och använda dem som gödsel.
  • Mångåriga växter, att inte plöja marken och att uppfatta jorden (”myllan”) som levande, inte som något dött, är centralt.
  • Observation och att lära sig av naturen är en viktig princip. Gränsytor – kanter och gränser mellan olika slags mark eller växtlighet – anses vara de mest produktiva, och att kombinera olika grödor i stället för att separera dem är kutym. Att skapa en matskog innebär att odla ätbara växter tillsammans i olika nivåer på ett sätt som liknar en skog, med träd, buskar och markväxter, så att det på sikt är ett ekosystem som upprätthåller sig själv och människan skördar frukterna.
  • Planeringen av en trädgård eller ett jordbruk bygger på indelning i sektorer och zoner: man placerar olika växter i olika sektorer beroende på deras behov av till exempel soljus och vatten eller deras ömtålighet för vind, och zonplaneringen utgår från hur ofta man behöver besöka eller åtgärda en viss gröda – de örter man använder dagligen i matlagning ska finnas närmast huset, de växter man tar hand om varannan dag eller en gång om veckan i de påföljaden zonerna, och vildmarken som sällan behöver besökas är zon fem.
  • Permakultur som begrepp och system myntades av australiensarna Bill Mollison och David Holmgren på 1970-talet, och i Australien finns idag ett forskninginstitut. Från att främst ha syftat på agrikultur växte systemet till att omfatta alls slags mänsklig kultur.  Standardutbildningen inom permakultur är tiodagarskursen Permaculture Design Course, och sådana ordnas i hela världen; i Finland i Koli och i Sverige på många orter. 

SM

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.