Jan Ersa ägde Nackabyn,
Per Persa ägde Backabyn
i By i Västra Ed.
Jan Ersa,
Per Persa,
de höllo aldrig fred.
Dessa rader skrev Gustaf Fröding år 1891, men de passar bra på fåruppfödarna Gummi (Sigurður Sigurjónsson) och Kiddi (Theodór Júlíusson) på dagens Island. De är både bröder och grannar som inte har pratat med varandra på 40 år.
I den stora dalen sysslar alla med fåravel. Det isländska Fåret, som ”överlevt is och eld”, hyllas i kulturcentret där man årligen delar ut pris.
Ödet vill att det är Kiddis bagge som vinner tävlingen. Den förbittrade Gummi kan inte låta bli att smyga sig in i sin storebrors gård och granska vinnarbaggen. Den visar sig ha scrapie, en ödesdiger sjukdom av samma typ som galna kosjukan.
Ett missöde av bibliska proportioner drabbar dalen. Alla får måste slaktas, menar veterinären (Charlotte Bøving). Allt hö skall brännas, alla träytor behandlas. Det dröjer två år innan näringen kan återupptas.
Vissa invånare flyttar bort. Bland dem finns några äkta par – som ju har varandra. Bröderna har bara sina får. Och sin ensamhet. När 147 lamm tystnar, återstår bara en sak: att bryta tystnaden.
I en intervju nämner regissören och manusförfattaren Grímur Hákonarson Aki Kaurismäki som en av sina största influenser. Stämningen i Hrútar byggs upp genom att skickligt växla mellan dialog, ordlöshet och en del andra ljud inklusive gevärsskott.
Sturla Brandth Grøvlens ypperliga kameraarbete innefattar både extrema närbilder och hisnande miljöbilder, så att händelserna visas i olika format. Än ser vi Gummi sörpla i sig sin ungkarlssoppa, än hissas vi upp och får uppleva oändliga vidder där människan med sina små oförrätter och bekymmer ter sig oansenlig. Bildspråket är avskalat, men laddat: en kökssax som Gummi klipper sina tånaglar med, ett pussel som han lägger en vinterdag.
Hrútar som fick ett pris i Cannes är ett drama med en hel del tragiska, men även komiska inslag. Det är en vardagskomik som känns naturlig, men som ändå överraskar gång på gång. En julmiddag som Gummi avnjuter i kostym och slips avbryts av att en naken karl störtar in i hans vardagsrum. Med en uppgiven suck fortsätter Gummi med sin måltid till tonerna av Jingle Bells samtidigt som hans gäst slocknar i soffan.
Nakenhet kontra stickiga ylletröjor är ett återkommande motiv. I finalen är det den nakna huden som räddar liv. Namnet Hrútar syftar på fårbaggar, men här avses även de envisa bröder som tydligen glömt vad deras gamla gräl handlade om.
Berättelsen om bröderna känns psykologiskt övertygande och universell. Samtidigt bjuder filmen på en inblick i ett mindre känt Europa. Med på ett hörn ryms relationen mellan landsbygdens befolkning och stadsfolket.
Zinaida Lindén
Hrútar.
Manus och regi:
Grímur
Hákonarson.
Foto: Sturla Brandth Grøvlen.
I rollerna:
Sigurður
Sigurjónsson, Theodór
Júlíusson,
Charlotte Bøving.
Dramakomedi. 93 min.
Island, 2015.
