Anna och känslorna

av Carita Backström

Danslaven suger.

För ett år sen bjöd Alpo Aaltokoskis kompani på en kväll kallad Aina joku vie, (Alltid är det nån som bjuder upp). Det var ett genialt koncept; först en (frivillig) publiklektion i pardans, sedan kompaniets version av en danskväll – en föreställning med finess och trängtan – och som avslutning sekahaku, där också publiken fick dansa.

Den melankoliska, laddade danslaven är scenen också för Reetta-Kaisa Iles Hiljaiset tunteet (premiär senaste sommar under fullmånen i Pyhäjärvi, nyligen visad på Zodiak). Musikerna, lilla Eero Grundström och stora Taito Hoffrén, ser ut som Godots luffare i en Kusturica-film. Dansarna, Marjo Kuusela, Ervi Sirén, Reijo Kela och Alpo Aaltokoski har bisarra huvudkreationer: ett hjorthorn, en liten krona, en risbuske. Spelet kan börja, känslornas intima och hjärtskärande spel inför öppen ridå.

De dansar unisont, parvis och ensamma. Det är uppenbart att var och en har bidragit med sig själv, sitt individuella uttryck. Fyra starka scenpersonligheter, en hel livstids erfarenhet, danskonstens förnyare, närapå legender – klart att de är med och formar sin dans. Ervi Siréns trånande, minimalistiska solo präglas av hennes organiska dans-språk, Reijo Kela, Suomussalmipojken som alltid varit egensinnig och avantgarde, gör en dråplig duett med knotiga Alpo Aaltokoski; som två ungtjurar dras de till varandra, kretsar runt och stångas. Och Marjo Kuusela, liten och seg som en videkvist, under armhålan på björnen Hoffrén och hans väldiga tuba, en hel novell. Inte bara hjärta och smärta, också mycket humor finns i Reetta-Kaisa Iles koreografi.

Det var suget från danslaven som var utgångspunkten för Iles; hon ville ”återvända till den punkt där hennes passion för dans tändes”. Och vad händer? När den folkliga danslavetraditionen  (eller den förnämare varianten salongsdans) tuktas av en koreograf och skickliga dansare, föds något nytt. Gränsen mellan populärkultur och finkultur suddas ut, potentialen i båda tas till vara och legeringen blir vad jag vill kalla konst, danskonst.

Längtan att igen få dansa var utgångspunkten också för mångsysslaren Maija Mustonen och hennes projekt Anna. Alltså bad hon tre Annor – Mustonen, Torkkel och Häkkinen – att göra solokoreografier för henne. Anna Mustonens koreografi finns beskriven i programbladet rörelse för rörelse,” …hoppar som en delfin i vågorna, fågelposition med voguing-armar, långsamt ner på knä, stor fjärde position i grande plié, valshopp, leker flygmaskin …”. Det är rolig läsning, och den danshistoriskt insatta kan bonga rörelser à la Trisha Brown eller Isadora Duncan, men det räcker väl att bara se hur Maja Mustonen förkroppsligar texten. Musiken är utmanande; Bibers dramatiska Passacaglia för soloviolin. Häkkinen har för sin koreografi valt Vivaldis Stabat Mater till en dans som för tankarna till lättjefullt plageliv och självmedvetet behag, något av varats olidliga lätthet.

Mustonen har en dämpad karisma och en självklar auktoritet på scenen; detta är jag, detta är min dans, se på mig. En mindre självständig dansare skulle inte klara av konkurrensen från den sakrala barockmusiken, men hon gör det, och resultatet blir snyggt kontrapunktiskt.

Alltsedan Cunninghams och Cages experiment på 1950-talet har koreografer experimenterat med förhållandet mellan dans och musik. Tystnad, skärande maskinljud, fågelkvitter, tal, störningsbrus… allt kan användas. Just nu verkar det som om tidvågen skulle hämta in en lust att röra sig till musik, nostalgiskt och nyskapande, och inte bara på danslaven.

Text: Carita Backström
Foto: Tani Simberg

Hiljaiset tunteet. Koreografi:
Reetta-Kaisa Iles/Tanssiteatteri
Tsuumi. Dans: Marjo Kuusela,
Ervi Sirén, Alpo Aaltokoski, Reijo Kela. Musik: Eero Grundström & Taito
Hoffré. Dräkter:Jaana Kurttila.
Scenografi: William Iles

Anna. Koncept och dans:
Maija Mustonen. Koreografier: Anna Maria Häkkinen, Anna Mustonen, Anna Torkkeli. Ljus: Kristian Palmu.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.