Trakasserier

av Martina Reuter

Martina Reuter.

Missförstå mig rätt. Det är utmärkt att polisen fäster uppmärksamhet också vid relativt milda former av sexuella trakasserier. Kvinnor och män i alla åldrar bör kunna röra sig i sina hem, skolor, på sina arbetsplatser och ute på stan utan att utsättas för oinbjuden beröring. Det är inte omöjligt att den pågående debatten om sexuella trakasserier i det långa loppet för något gott med sig, men optimismen stärks inte när man läser om polisens nyaste vapen i kampen, på platsen utfärdade ordningsböter med brottsrubriceringen trakasserier (Hbl 26.2.). Problemen verkar snarare hopa sig.

För det första är det svårt att förstå hur man kan begränsa ordningsbot med denna rubricering uttryckligen till sexuella trakasserier. Borde inte till exempel rasistiskt motiverade trakasserier automatiskt omfattas av samma praxis? Intervjuad av Hbl hänvisar Helsingforspolisens chef Lasse Aapio till ”klara fall” där till exempel busschaufförer ingripit och kallat på polis. Men borde inte då ett fall där en bussåkande somalisk tonåring utsätts för glåpord och knuffar leda till samma sorts ingripande, inklusive ordningsbot, oberoende av om orden och knuffarna är sexuellt motiverade eller inte?

Särbehandlingen av sexuella trakasserier är inte ett problem bara därför att den behandlar offer för olika typer av trakasserier ojämlikt, utan lika väsentligen därför att den baserar sig på och förstärker en snedvriden uppfattning om problemets natur. Under den pågående särbehandlingen verkar polisen glömma att sexuella trakasserier inte är brottsliga därför att de ur förövarens synvinkel eventuellt är sexuellt motiverade, utan därför att de också i sina mildare former utgör ett kränkande av en persons kroppsliga integritet, och därmed bör betraktas som våldsdåd, jämförbara med andra våldsdåd.

Problemen tar inte slut här. Den allra mest grundläggande frågan handlar om vid vilken typ av brott man överhuvudtaget kan berättiga användandet av ordningsbot. Det är ingen slump att den korrekta svenska översättningen av finskans ’pikasakko’ ingalunda är det ordagranna ”snabböter” som Hbl använder, utan uttryckligen ordningsbot. Traditionellt har polisens befogenheter att skriva ut böter på platsen använts speciellt i samband med trafikförseelser, där de lämpar sig relativt väl, eftersom trafikreglerna oftast är entydiga och övervakningen sådan att man lätt kan slå fast om någon brutit mot till exempel hastighetsbegränsningarna eller inte.

Då en polis utfärdar böter agerar hen samtidigt ordningsmakt, brottsutredare och domare och ju mera tolkningsutrymme det finns i ett specifikt fall, desto mera problematisk blir det att samma person axlar alla dessa roller. Enligt Aapio, intervjuad av Hbl, behöver polisen ”bara den målsägandes godkännande om att det handlar om trakasserier” för att kunna utfärda böter. Det är i och för sig utmärkt att polisen tar offrets beskrivning av det skedda på allvar – den feministiska forskningen har i decennier pekat på att så ofta inte är fallet vid utredningen av sexuellt våld – men härav följer inte att gatupatrullerande poliser utan juridisk kompetens skall börja utfärda snabbdomar på basen av enbart offrets vittnesmål.

På kort sikt misstänker jag att en sådan praxis bidrar till att trivialisera snarare än till att åtgärda olika former av sexuellt våld. Man jämställer trakasserier med att kissa i stadens blomrabatter eller krossa glasflaskor. Och i det långa loppet utgör alla former av snabbdomar ett hot mot rättssamhället och gör livet otryggare för såväl kvinnor som män.

Martina Reuter
är filosof och genusforskare

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.