Avskaffa människan!

av Joel Backström

Joel Backström

Såg nyss Emmanuelle Bercots Elle s’en va (Betties resa) från 2013. Det är en av de där dåligt berättade franska filmerna där storyn utvecklas godtyckligt, saknar stringens. Eller så kan det te sig – och just det är filmens styrka. Huvudpersonen Bettie är en kvinna i övre medelåldern spelad av Catherine Deneuve, som oförhappandes hamnar på en roadtrip. I desperation över, bland annat, en kraschad kärleksrelation kör hon iväg, sen leder jakten på cigaretter henne till en landsortsbar, och på den vägen blir det. Det ena leder till det andra och somt leder ingenstans särskilt, som ofta i livet. Här finns nog dramatik ibland, men ingen välstrukturerad story med klara roller och intrig, bara Bettie och människorna hon möter, en del av dem främlingar, andra nära och kära, eller såna som borde vara det, eller blir det.

Det ligger något befriande i kontrasten till de effektivt berättade Hollywood-alster som dominerar filmutbudet. I att det finns scener som inte för storyn framåt, människor som Bettie möter som egentligen inte bidrar till historien. För ligger det inte något radikalt begränsande, rentav livsfientligt, i kravet att allt i en film ska underställas storyns krav, att personerna ska ha en klart definierad roll, en bestämd plats i historien? Har du en bestämd ”plats” i andras liv, eller de i ditt? Vad ”bidrar” du med genom din existens, och till vad?

I den välberättade Hollywood-filmen får jag sällan känslan av att personerna är riktiga människor, att man faktiskt kunde träffa någon av dem på gatan. Det gäller inte bara de dåliga filmerna, där allt är schablon och man vet hur det ska sluta tjugo minuter in i filmen, utan också filmer där personskildringen är fin och nyanserad. För även där är personerna stiliserade, underordnade historien. De hör till den, inte tvärtom. I Betties resa däremot får jag känslan av att personerna är livslevande människor som råkat promenera in i filmen, att bara en mycket liten bit av deras liv, kanske inte alls den viktigaste, utspelas inför kameran. Resten lever de någon annanstans.

Naturligtvis är den här känslan av äkthet, av tillfällighet, själv en konstfärdigt skapad illusion. Och givetvis är konst och underhållning inte livet självt. Men våra vanor och krav på konsten är inte oberoende av dem vi ställer på livet. Som den där gamla gubben som i en scen rullar en cigarett åt Bettie med sina av reumatism uppsvällda fingrar, så långsamt att man som åskådare blir lika irriterad som den röksugna Bettie. Varför ska vi behöva se på det där, blir han aldrig färdig? Inget är vanligare än den reaktionen, men den är långt ifrån oskyldig. Tänk på en människa hos vilken den blivit allmän hållning, som ständigt är irriterad på att saker tar för lång tid, som tycker att andra människor är i vägen för henne så snart de inte gör precis som hon förväntar sig att de skulle, att de hindrar hennes framfart och framgång här i världen. Ju längre man går i den riktningen, dess omänskligare blir det.

Och den som inte ger andra tid att vara och finnas på sitt sätt ger inte heller sig själv tid till det. För tiden går inte att dela in i min tid och din. Det finns bara en tid, den som är här och nu, i mötet mellan oss, och bara en fråga: vad gör vi av den tiden? Jag vinner ingen tid på att sitta och irritera mig på den där långsamma gubben, jag förlorar den tid jag kunde ha varit där med honom, lärt känna honom, om så bara på det ordlösa sätt man kan göra där man sitter i någons kök och känner efter hur det luktar, hur det känns.

Men det har den inte tid med som vill få sin historia berättad, som vill hålla sig till saken, aldrig tappa den röda tråden eller ödsla tid på det irrelevanta. Det kanske blir en fantastisk historia, ett fulländat konstverk. Men där ligger något fruktansvärt på lur i själva strävan till det fulländade, det helgjutna. Livet är inget konstverk, det visste Leondard Cohen. ”There is a crack, a crack in everything / That’s how the light gets in”. Men det är ljuset, livet, mötet, som är det viktiga, inte att stirra på sprickan eller skavanken i sig, att fetischera det ofullgågna och halvärdiga, som en del samtida konst tenderat göra. Som om det viktiga var den estetiska proteströrelsen, inte att få syn på livet som estetiken och alla protester döljer.

Estetiken finns inte bara i konsten, långt ifrån. Vi lever i ett samhälle som är lika genomestetiserat som det är genomorganiserat. Allt är numera designat, formgivet: föremålen, miljöerna, ljuden våra elektroniska apparater ger ifrån sig. Någon har fått betalt för att tänka på hur det ska se ut och hur det ska låta, och bryter något det minsta mot formspråket reagerar vi direkt. Jag har ett starkt minne, det är år sen nu. Det var ett plastämbar i en buss, grönt. Det hängde på några skruvar på bussväggen och tjänstgjorde som papperskorg. Det var chockerande, det såg så hemlagat ut, som om chauffören själv bara hängt upp det där istället för korgen i rostfritt stål som borde suttit där. Så kan man väl inte göra!

Jag minns min reaktion just för att den var så löjlig. Världen går ju inte under för ett grönt plastämbar! Och ändå fyllde det där ämbaret för ett ögonblick världen, och placerade därmed dess ordning, dess otroligt välordnade ordning, i blixtbelysning. Det visade hur estetiseringen och organiseringen av samhället hänger ihop, och hur enskilda människor ur detta perspektiv alltid framstår som en källa till oreda och förlägenhet. Ämbaret i sig var inte problemet, utan intrycket av något hemlagat; att en enkel busschaufför på eget bevåg fixat till en papperskorg av något han råkade ha till hands. Som om det var hans buss!

Såna personliga intiativ ska bort. Världen ska inredas av dem som har det som jobb, och looken ska vara enhetlig. Det ska vara flödesradio. Kanalen ska ha ett sound, inte den enskilde redaktören, för vem vet vad hon kan hitta på att spela. Kort sagt: avskaffa den enskilda människan, hon förstör bara helhetsintrycket. Som pris för att hon håller sin klåfingrighet i styr kan hon få en liten privat sandlåda att inreda alldeles själv. Hon kanske till och med inbillar sig att hon nu blivit friare än folk var förr, när det stod plastämbar och skräpade här som där. Förut lät minsann alla telefoner lika, men idag har var och en sin egen rington, som man väljer eller formger alldeles själv. Det du, det är så frihet låter!

Joel Backström
är filosof

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.