Feberaktig medvetandeström från samhällets botten

av Otto Ekman

Fiston Mwanza Mujilas debutroman Tram 83 är en hallucinatorisk bomb som exploderar i läsarens ansikte, en karnevalistisk skildring av nykolonial misär som lyckas bibehålla sin mänsklighet och till och med ett slags livsglädje då den skildrar en av jordens mest helvetiska platser.

Skyddsomslag-Tram83.inddVi befinner oss i en namnlös stad i ett namnlöst afrikanskt land, som egentligen kanske inte ens är ett land utan bara en bit av ett större land som ockuperats av rebeller och utropat självständighet. Även om romanen uttryckligen inte handlar om Kongo eller koppargruvstaden Lubumbashi där författaren vuxit upp, har landets kombination av överdådiga naturresurser, total korruption och inbördeskrig definitivt inspirerat den plats dit huvudpersonen, författaren Lucien, anländer i romanens början.

Handlingen i romanen koncentrerar sig, precis som livet i den namnlösa staden, kring baren/nattklubben Tram 83, dit stadens invånare söker sig för att fly sin livssituation och spendera slantarna som de tjänar i den illegala gruvekonomin på öl, grillat hundkött och minderåriga prostituerade. Mwanza Mujila har själv i en intervju beskrivit sin roman som en humanistisk skildring av nykolonial exploatering, men också en poetisk hyllning till det kongolesiska nattlivet. Kombinationen må vara udda men den fungerar: Mujila beskriver utan att blinka misären, våldet och korruptionen men hans karaktärer är inga viljelösa offer eller främmandegjorda statister i ett exotiserande djungeldrama á la Joseph Conrad. Han skildrar en hård och absurd värld, men det är ändå en värld som lämnar utrymme för romankaraktärerna att ha ambitioner för framtiden, att smida grandiosa planer med sina kamrater över en kall öl, koppla av till musiken och njuta av livet tills de vaknar hemma nästa morgon med bankande huvud bredvid en främling.

Mujilas stil är en rabblande, feberaktig medvetandeström fullspäckad av den sortens kreativa nyord som krävs för att kunna skildra en så pass surrealistisk värld som han gör. En del av det franskkongolesiska originalets sprudlande finess kan antas ha gått förlorad under översättningsprocessen men det är fortfarande enkelt att låta sig sjunka in i den virvlande poesiprosan: särskilt partierna som utspelar sig i det sorlande Tram 83 lyser av en energi som suger in läsaren och frammanar en kavalkad av mer eller mindre sammankopplade inre bilder, ungefär som då man försöker pussla ihop minnena från en vild utekväll. Berättelsen skildrar en huvudperson som om och om igen blir avbruten då han arbetar på sitt romanmanuskript, och på samma sätt bryter sig diverse karaktärers repliker in och ut i de beskrivande partierna på ett egensinnigt, kaotiskt sätt.

Den här sortens litteratur är extremt krävande att få rätt – om man som läsare inte hänger med i farten tappar man lätt intresset och slutar absorberas av texten. Men Mujila håller skickligt balansen också i sina mer kaotiska utsvävningar så att läsaren hålls på tråden. Det ölstänkta stojandet är inte heller hela bokens poäng: skildringen av huvudpersonen Luciens kreativa och existentiella ångest i det sönderslitna landskapet blir i sig en metafor för landets tragedi då han exploateras och pressas av förläggare och utnyttjas och utpressas också av sina vänner. Upplösningen bjuder också på en direkt politisk dimension då backanalens laglösa energi plötsligt utmanar den auktoritära makten. Den namnlösa staden i Mujilas berättelse må ha en grym historia, en våldsam vardag och en osäker framtid, men dess anda är okuvad.

Text: Otto Ekman
Foto: Philippe Matsas

Fiston Mwanza Mujila:
Tram 83.
Rámus förlag, 2016.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.