Paradiset

av Janne Wass

Söndagen 3.4.2016 går till historien som dagen då världens största informationsläcka, de så kallade Panamadokumenten, offentliggjordes av det Internationella konsortiet för grävande journalister, ICIJ. Totalt rörde det sig om över 11 miljoner dokument, eller 2,6 terabyte information, som läcktes av någon med insyn i den Panamabaserade juristfirman Mossack Fonseca. För att sätta det i perspektiv, är läckan alltså nästan 2 000 gånger så stor som den uppmärksammade Wikileaks-läckan 2010.

I det skedet som den här tidningen utkommer, har Panamadokumenten vänts och vridits åtskilligt i medierna, bland annat i vår webbledare förra veckan, så vi ska inte närmare gå in på detaljerna, som torde vara relativt bekanta för de flesta läsare vid det här laget.

Frågan är vad läckan betyder, vad den kommer att ha för följder. De mest omedelbara ser vi redan tre dagar efter läckan, då denna tidning går i tryck, och det isländska folket kräver nyval då det blivit klart att Islands statsminister finns bland personerna som misstänks ha undvikit skatt genom att utnyttja skatteparadis. Nordeas image har fått sig en ordentlig törn, eftersom det visat sig att banken hjälpt kunder att gömma sina pengar för den finländska skattmasen. Både skattemyndigheten och polisen i Finland har meddelat att de är intresserade av att utreda de personer och organisationer som nämns i läckan. Vad det i praktiken har för följder får tiden utvisa, men åtminstone polisens arbete försvåras av att ICIJ inte verkar gå med på att lämna ut materialet i sin helhet. Finländska politiker försäkrar nu att man kommer att ta itu med hårdhandskarna mot skattesmitningen via skatteparadis.

Hur mycket det går att lita på dessa försäkringar är sedan en annan sak. Det mest upprörande med den här läckan är nämligen hur icke-upprörande den är. När den första indignationen lagt sig, kvarstår faktumet att avslöjandet slutligen inte var något avslöjande alls. Vi visste alla exakt vad som pågick, och vi har vetat det i åratal.

Inte bara det, utan vi har en politisk elit som medvetet arbetat för att skydda praxisen med skatteparadis, oberoende av vad de politiska talen gett tillhanda. I grund och botten är det inte olagligt att stuva sina pengar i konton i skatteparadis. Det är bara om man undanhåller information om dessa pengar från skattemyndigheterna som det blir olagligt. Men så länge de globala finansflödena förblir ogenomskinliga och oreglerade av internationella reglement, är det inte särskilt svårt att gömma pengar för myndigheterna.

Skatteparadisen är en direkt följd av nyliberalismen och den frisläppta globala ekonomin. Avregleringen av den internationella handeln och den globala finansmarknaden har i årtionden legat i toppen på politikens prioritetslista, och kontrollen av pengaflöden har successivt fråntagits politiska organ och myndigheter.

Det går att åtgärda problemet med skatteparadis, vilket bland annat beslutet om att schweiziska banker ska börja samarbeta med EU-myndigheter visar. Pressen på Schweiz blev till sist för stor. Det finns i dag internationella avtal för bland annat mänskliga rättigheter, krigsbrott, patent, upphovsrätt, läkemedelssäkerhet, droghandel, flygsäkerhet och mycket mer. Det vore i teorin inte speciellt svårt att sätta press på skatteparadis om världens länder enades om grundläggande minimiregler angående skatteförfarande och informationsutbyte – och det är helt och hållet beroende av den politiska viljan.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.