Vous avez beacoup de monnaie. Donnez en peu à moi! Jag sitter och dricker världens dyraste bärs på en uteservering på Grande Place i Bryssel. Det är den första riktigt fina vårdagen och rentav hett i solen. Glada mänskor överallt. Låter nästan som kvittrande fåglar. Allt lite kaotiskt, men det funkar på nåt sätt ändå. Och jag har ännu lite tid kvar i solen innan den försvinner bakom rådhustornet, som enligt min åsikt just i dag borde sprängas så att jag skulle få lite extra tid att njuta av livet när det nu för en gångs skull låter sig göras. Växelpengarna som den gamla gubben sneglar på har jag tänkt lämna som dricks, men plötsligt tar handen mynten och stoppar dom i hans öppna handflata med ett Voilá! Välgörenhet har aldrig varit min grej, gör mig bara generad på nåt sätt. Och visst är det störande att man inte får dricka sin bärs i fred en sån här dag. Men tänker sedan att menipähän parempiin suihin tällä kertaa (ung. ”det hamnade ju i bättre munnar den här gången”). Och glad att gubben masade sig i väg med en lika trumpen uppsyn som när han dök upp.
Återstår ännu ett tag och några slurkar innan rådhustornet äter upp solen och börjar spy ut kyla och död. Kyparna springer mellan borden för brinnkära livet, unga män och en äldre gubbe med babiangrått hår. Antagligen den som styr och ställer. Och skriker så trumhinnorna sprängs om det behövs. Men idag ler även han. Och räknar antagligen antalet sålda stop på det stora hela. Och förbannar säkert också det där rådhustornet som snart kommer att släcka businessen för idag. Ingenting är nog. Även jag kalkylerar. Det tar trots allt kortare tid att tjäna in stopet än att dricka upp det. Efter skatt. Kanske det ändå är en win-win situation eller en sorts variation. Eller inversion. Perversion? Det finns för många ord i världen. Man trasslar sig bara in i dom, precis som man kan trassla in sig i en hoj med låspedaler när man ligger platt på marken och försöker sprattla sig loss. Varför är det så genant för en mänska att falla att den första tanken som dyker upp är Ursäkta? Och trots att var och en definitivt kommer att säcka ihop, försvinna, bli plasma igen?
Och nu kommer nästa. En yngre kvinna. Med utsträckt handflata. Min dricks är redan donerad för bättre ändamål. Bara två skålar salta fiskar kvar på bordet. Hörde till bärsen. Begriper mig inte på sådant stuff, för även om det kan vara gott att vända fisk i mjöl så är det definitivt inte gott att laga fisk på mjöl. Kanske hon vill ha dom? Känner mig som en stor och ful idiot. Men lyfter upp den ena skålen och för fram den till hennes handflata. Hon drar inte den tillbaka, så häller salta fiskarna i den. Handen är bara lite smutsigare än min egen. Fiskarna försinner ner i svalget i ett nafs. Pekar sedan på den andra skålen. Hon tar den och häller innehållet i sin ficka. Kanske det finns nån liten hungrig som väntar bakom hörnet. Jag får aldrig veta. Solen snart helt bakom tornet, och kylan börjar vara påtaglig. Det är dags att resa sig ännu en gång.
Janco Karlsson
är frilans