En reporters försvarstal

1,1K Det har knappast undgått någon att vi lever i en samtid där det är inne att tycka en massa. Om du har något att säga eller om din åsikt har faktaunderlag spelar mindre roll – det viktiga är att du låter omvärlden höra din röst. Åsiktssamhället hörs i de otaliga poddsändningar som var och varenda humaniorastudent spelar in i sitt kök med brusiga iPhone-mikrofoner. Det syns i den allt mer känslostyrda i politiken, där slipsnissar som Alexander Stubb och Donald Trump kan presentera påhittade siffror om förvaltarregister och arbetslöshet eftersom de i stunden ”känner” att det de säger är sant. Och det oroande, i synnerhet i Trumps fall, är att så många blint köper bluffarna när de slås in i ett retoriskt kraftpaket. ”Om Trump känner att arbetslösheten i USA är 42 procent, ja då är den nog så.”

Åsiktsamhället har även förändrat hierarkin på mediehusen och vad som anses vara fint att uträtta som journalist. I dag handlar journalistyrket mer än någonsin om att ”levla upp”, alltså att avancera till nästa steg. På redaktionerna har det uppstått en pyramid där reporterjobbet nedvärderas till något som journalisten gnetar med i början av karriären medan hen odlar sitt personliga varumärke. Det självklara målet ska vara att så fort som möjligt bli en profilerad krönikör vars enorma bylinebild de klicktörstiga mediehusen kan använda för att locka läsare. Utvecklingen är inte bara ett förakt mot det viktiga demokratiska uppdrag som reportern utför – den är även ett resultat av den ökade narcissismen som uppmuntras i åsiktssamhället. Jag är inget undantag. Kicken jag fått de gånger min byline-bild vuxit med någon centimeter har varit otäckt tillfredsställande.

Bara för några år sedan var ”nyhetsanalys” ett rätt ovanligt inslag i spalterna. En pedagogisk analys av ett komplicerat händelseförlopp kan givetvis tjäna ett demokratiskt syfte, men något känns ändå fel när analysen allt oftare ges större utrymme än själva nyheten. Vad vi får är en journalistik där reportern istället för att ställa en politiker till svars ute på fältet istället väljer att skriva en nyhetsanalys där hen personligen ifrågasätter politikern i fråga. Problemet är att denna form av journalistik sällan leder vidare till konkret samhällsförändring. Däremot kan den hjälpa reportern att avancera till nästa level.

Bakom allt detta finns givetvis även ekonomiska argument. Självfallet är det billigare för arbetsgivaren att journalisten sitter på redaktionen och skriver att rasism är dåligt än att hen ger sig ut på fältet och skildrar hur rasismen ser ut i vardagen. Därför är det också oftast reportrarna, inte krönikörerna, som först får stryka på foten när mediehusen slussar ut sin personal i prekariatet. Om Tintin skulle varit verksam journalist i dag skulle Petit Vingtième strypt hans resebudget efter de tre första äventyren. Sedan hade han istället suttit vid ett skrivbord i Bryssel och plitat ihop krönikor om att den där Rastapopoulos nog borde se över sitt värdegrundsarbete.

Min poäng är inte att ställa opinionsskribenten och reportern mot varandra – båda har sin plats inom journalistiken. Men när skillnaderna så tydligt börjar synas i hur folk socialt klassificeras på redaktionen, då har något gått snett med de journalistiska idealen. Att lyckas med det svåra konststycket att bli en duktig reporter ska få vara ett mål i sig, inte en språngbräda mot opinionssidorna. Samhället förändras inte genom att folk tycker saker om det, utan genom att folk gräver fram hur verkligheten är, och kan skildra det på ett sätt som berör.

Axel Vikström
är frilansskribent bosatt i Malmö