En trubadur för tvåtusentalet

av Jan Gardberg

Den brittiska singer-songwritern Lail Arad har med sin andra skiva The Onion rönt beröm i musikpressen. Arad, som kommer från en kreativt begåvad släkt, nämner Joni Mitchell, Leonard Cohen, The Kinks, Patti Smith och Loudon Wainwright III som influenser, och hennes musik fångar med humor och tankeskärpa stämningar bland en generation som inte vet vad den ska bli när den blir vuxen.

– Jag minns en skolresa när jag var elva, då jag ”upptäcktes” när jag sjöng Joni Mitchells låt Big Yellow Taxi vid lägerelden, berättar Arad för Ny Tid.

– Kanske var det i det ögonblicket jag första gången insåg att andra mänskor kunde vara intresserade av mitt sjungande. Som tonåring tog jag sedan sång- och pianolektioner. Gitarr har jag lärt mig på egen hand, vilket kanske hörs.

Strävar du avsiktligt efter att fånga vår tidsålders dilemman i dina texter eller skriver du mer om ditt eget liv?

– Jag försöker reflektera över mitt eget liv och mänskor omkring mig, och hitta upplevelser vi har gemensamt – ifall jag når ut över det personliga och fångar något mer allmängiltigt har jag antagligen skött mitt jobb bra. Att samtidigt vara både specifik och allmängiltig är kanske den största utmaningen för en låtskrivare.

Dina låttexter är ofta mycket litterära, fulla av ordlekar och detaljer. Är det något som kommer sig naturligt för dig?

– Jag skriver ofta låtar mycket hastigt, och sedan redigerar jag dem kanske senare. Men nej, jag sitter inte i timtal och kämpar och våndas över låttexter. Så jag måste nog säga att det kommer sig ganska naturligt för mig. Ordlekarna är något jag njuter av.

Några reflektioner kring hur det är att vara kvinna i musikbranschen?

– Jag tror det är jobbigt att vara vem som helst i musikbranschen just nu. Om det är svårare för mig som kvinna är svårt att bedöma. Jag är medveten om den obalans och de attityder som fortfarande existerar, men jag kan inte påstå att jag personligen någonsin skulle ha lidit av dem.

Vad är det jobbigaste med musikbranschen idag?

– Tyvärr finns det mycket mindre pengar i musikindustrin idag – mycket mindre än för bara fem år sedan då min första skiva gavs ut. Det sorgligaste med det är att ingen kan ta risker. Industrin kan bara investera i säkra kort, vilket gör det svårare för artister att utvecklas. Man måste lära sig att sköta flera jobb om man vill få saker och ting att hända. Det räcker inte längre att göra bra musik. Men det finns också något ganska befriande i att finna sin egen stig. En hel del jobb, men man har själv kontroll över det hela, konstnärligt och ekonomiskt. Och när folk börjar uppmärksamma det man gör känns det bra.

Jan Gardberg

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.