Rasismen i samhället är ingen borgerlig företeelse, utan baserar sig på ett klasshat som historiskt är förknippat med arbetarklassen, skriver Pontus Kyander i sin debatterande artikel.
– Här seglar vi inte!
Den uråldrige mannen, tätt tryckt mot den stöttande hustrun, kliver med hasande men inte desto mindre bestämda steg – eller snarare benrörelser av något slag – mot högen av segel och skot som bara tillfälligt och kortvarigt samlats i husets entréhall, på väg mot vinterförvaringen i mitt vindsförråd.
Den rakaste vägen till hissen går förvisso just över segelstapeln, även om mannen omöjligt kan forcera hindret. Istället är det en protest mot oordningen, hur övergående den än må vara. Men framförallt verkar det vara en protest mot en social oordning. Hans blick är vild och ursinnig, en ilska på inget sätt i proportion till det trots allt ganska modesta ingreppet i hallens vanligen kala ordning. Men det är hustrun som talar, som ett svar på mina enträgna ursäkter för att jag ställer till det. ”Här seglar vi inte!” säger hon barskt. Det är uppenbart att man inte kan segla just kring huset vid Josafatklippan i Helsingfors. Min gode vän som hjälpt till med transporten förklarar att kvinnan nog menade att man här i arbetarstadsdelen Berghäll med omgivningar inte ägnar sig åt sådant onödigt som segling.
Segling är inte bara onödigt. Det är också av hävd en överklassyssla. Till yttermera visso är det något som här förknippas med det finlandssvenska, med seglarskor, vita byxor, blå kavajer och kaptensmössor nonchalant i nacken på förra århundradets storseglare med namn som Ramsay och Ehrnrooth. Snobberi. Mina femtio år gamla segelsäckar må vara nötta och fula, men de representerar något. Det gör förmodligen också mitt finlandssvenska efternamn på dörren, och det tydliga faktum att mitt första språk inte är finska.
Klasshatet och språkhatet är en realitet i Finland. Min mor växte upp i arbetarmiljö, och just av den anledningen avskydde hon arbetarklassen till den grad att hon endast under yttersta motstånd handlade på Konsum sedan vi flyttat till Sverige, även om det var det närmaste alternativet. Pappa, som kom från en högborgerlighet på nedgång, hade inga som helst problem att umgås med folk av alla klasser. Mammas far var småföretagare, de bodde i arbetarstadsdelen Amuri i Tammerfors där verkstaden var på gården. Grannarnas barn var uttryckligen förbjudna att leka med verkstadsägarens barn även om han, svårt invalidiserad och rullstolsbunden, i realiteten knappast hade det bättre ställt än någon annan i kvarteret.
Just kring Tammerfors stod striderna som hetast under inbördeskriget i Finland 1918. Där stod klasshatet i centrum. Klass mot klass. I revolutionär yra hade sämre bemedlade grannar farit iväg och summariskt skjutit eller hängt sina möjligen bättre bemedlade grannar på deras egna gårdstun. Sedan kom nationalisterna och sköt eller hängde sina sämre bemedlade grannar med ännu större vidlyftighet. Det var inte bara en ideologisk härdsmälta utan en mellanmänsklig, och den skar i praktiken över såväl klass som språkgränser eftersom den drabbade alla, även dem som på inget vis önskat eller tagit del i kriget. Över denna katastrof gjöt Finland sin egen ideologiska betongsarkofag och talade inte mer om saken på ett par årtionden. Ännu tiger man dagligdags helst om inbördeskriget, på båda språken. Men nog finns rester av hatet kvar. Klasshatet.
Pappa kom från en annan finlandssvensk tradition än kustens hurtiga seglare. Inlandets självutplånande finlandssvenskar odlade fennomanin, de befrämjade det finska språket på svenskans bekostnad. Men där odlades också en liberal och demokratiskt radikal tankeådra. I Kuopio föddes finsk feminism i kretsarna kring Minna Canth, och därifrån kom hans egen farfar och dennes bröder. Redan 1897 motionerade en av bröderna om kvinnlig rösträtt i Lantdagen, jämnt tio år för tidigt. Tio år senare satt en annan av farfaderns bröder i Leo Mechelins senat – regeringen i det då ännu ryska storfurstendömet Finland – och skrev samman Finlands nya konstitution, den första i världen som gav alla, kvinnor och män oavsett klass eller ras, rätt att rösta och representera, och avskaffade i samma veva ståndsriksdagen. Det var Europas första moderna konstitution, något att vara stolt över oavsett språk eller klass. Den radikaliteten slogs i spillror ytterligare ett årtionde senare. Av klasshatet.
Som barn i Malmö bodde vi några år på Borgmästargården, ett nybyggt område nära centrum. Där bodde bättre ställd arbetarklass och gissningsvis den svällande klassen av tjänstemän och de som var på väg vidare. Här fick vi känna på ett annat slags klasshat, det mot invandrare och avvikare. Vi var bohemiska med många barn och dalmatinerhund, men framför allt var vi utlänningar med en doft av det borgerliga. Hundskit i brevlådan var inget obekant under de åren, lika lite som det är idag för andra invandrare.
Märkligt nog upphörde den typen av uppvaktning när vi flyttade till villaförorten Limhamn, ett stenkast från stranden. Här hälsade grannarna, och vi umgicks med nästan alla. Den enda som inte ville umgås med oss var småbyggmästaren i den nybyggda gula tegelvillan bredvid, som med tydliga arbetarrötter också avskydde oss utlänningar.
När vänner till vänster pratar om ”arbetarklassens värderingar”, kan jag inte låta bli att le i mjugg, för just dessa värderingar så som de uttrycktes i verkligheten vaccinerades jag tidigt mot. För inte handlade de om tolerans och inkludering. Och när samma vänner till vänster försöker övertyga mig om att Sverigedemokraternas och Sannfinländarnas rasism är något slags manifestationer av borgerligheten måste jag ge uttryck för min protest. Jag vet ganska väl vilka de är. Jag såg dem redan som liten, och jag vet att hatet mot invandrare inte sällan också är ett uttryck för klasshat. Klasshat uppåt, och klasshat nedåt, ofta från den gamla arbetarklass som vant sig vid att hata.
Pontus Kyander
