Litteratur på allvar

Mellan november 1959 och februari 1960 höll Ingeborg Bachmann fem föreläsningar vid universitet i Frankfurt under rubriken ”Den samtida diktningens problem”. Från början var tanken att sex föreläsningar skulle hållas, varför det bara blev fem vet vi inte. Men det vittnas om att föreläsningarna var en flopp och att applåderna efter sista föreläsningen ”Litteratur som utopi”, var betydligt svalare än efter den inledande. Troligen därför att Bachmann, som översättaren Linda Östergaard skriver i sitt förord, inte gjorde det lätt för studenterna. Den som söker efter klara svar på den samtida diktarens problem får leta på annat håll, i Bachmann slingrande, undanglidande föreläsningar saknas en helt tydlig och artikulerad linje, en avgränsad poetik, eller klar slutsats. Bachmanns metod är en annan, hon ger sig ut på strövtåg genom litteraturen och i ämnen som diktarens ansvar, berättarjagets funktioner och det litterära namngivandet.

Utplåna-fraserna-72dpiDen största delen av Utplåna fraserna, som ellerströms nu ger ut, utgörs av av dessa föreläsningar. Men själva titeln kommer från Bachmanns tacktal för Anton Wildgans-priset. Här slår Bachmann någorlunda krasst fast att ”en författare har nämligen ingen makt, inget inflytande”, och att de krav som ställs på författare att de ska förändra världen ”är helt meningslösa”. Det författaren kan, och måste göra är att ”skriva sig förbi” samtiden. Bachmann menar med en sentens som Elfriede Jelinek verkar ha anammat att författare ”måste korrumpera sin tids aktualiteter”, inte låta sig korrumperas av dem. ”En författare måste utplåna fraserna”, och endast de som lyckas kommer att överleva. Bachmann lyckas med just det, att ”utplåna fraserna”. Hennes prövande utläggningar är befriande fria från klichéer, trots att hon inte alltid är originell i sitt tänkande, och hopplöst fast i ett modernistiskt utvecklingsparadigm. Men hon tar litteraturen och poesin för vad de är i sig, och hon gör det med djupt allvar, och formulerar sig därefter.

För Bachmann – en på samma gång klassiskt skolad, som modern poet – kommer den verkligt stora och nya litteraturen inte från formexperimentet, utan från impulserna av ett nytt tänkande. Språket självt föder inte nya insikter och uttryck, utan ett nytt språk, skriver Bachmann ”måste ha en ny gångart” som den endast får genom att ”bebos av en ny ande”. Bachmann ger uttryck för en holistisk litteratursyn, vi kan inte tänka bort delar av en författare om vi ska förstå författarskapet. Vi kan inte förstå Brechts språk om vi samtidigt försöker bortförklara, eller ignorera hans kommunism. Men det gör också att vi inte kan förstå Ezra Pound eller Gottfried Benn utan närheten till fascismen, hur steget för dem ”inte var långt från denna rena konsthimlen till flirten med barbariet”.

Men samtidigt menar Bachmann, nästan som om hon medvetet formulerade en paradox, är litteraturen öppen, den stora litteraturen är ett vitt, oskrivet blad, på vilket vi kan projicera våra begär, och tro att de redan står inskrivna där. Litteraturen blir därmed ”ett rike som öppnar sig framåt och vars gränser är okända”. Hon kallar det för det utopiska i litteraturen. Litteraturen är levande just för att ”varje stort verk … innehåller något som för oss har vissnat, vittrat” och givit upphov till en brist som läsaren kan fylla med sin egen samtids stora frågor och drömmar. Därför kan vi fortfarande läsa Pound och Benn, därför kan vi göra Brechts sak till vår.

Mats O. Svensson

Ingeborg Bachmann: Utplåna fraserna. ellerströms förlag, 2016. Svensk översättning: Linda Östergaard.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.