Sideways red ut stormen

av Janne Wass

”Det som är uppfriskande med Sideways är att det är en äkta stadsfestival för vuxna människor”, skrev jag i min rapport från festivalen i fjol. I år ordnades festivalen för andra gången, och redan har den litet mer börjat likna ”vanliga” finländska festivaler. Fortfarande är åldersgränsen 18 år, och således behövs inga skilda serveringsområden, det vill säga man behöver inte vallas som fårskockar i sunkiga ölområden, utan kan vandra omkring på festivalområdet med vinglas och skumpaflaskor, som säljs till hutlösa priser. Utan att ändå komma i närheten av Flow-festivalens tioeurosöl. Men i år är spontansittplatserna lite färre, och framför allt känns bristen på sittplatser under tak då himlen öppnar sig.

Sideways ordnas i det så kallade Slakteriet i Sörnäs i Helsingfors, historiskt känt för sin slakteriverksamhet och sin partihandel. Det industriromantiska området med sina två-trevåningars röda tegelhus har ändå gradvis övertagits av restauranger och stadsaktivister och har redan i några års tid varit ett slags hipstercentrum. Restaurangerna samarbetar friktionsfritt med festivalen, vilket ger den en känsla av stadsfestival.

Publik vid PJ Harveys konsert.

Publik vid PJ Harveys konsert.

Under tvådagarsfestivalen uppträder en uppsjö av både kända artister och mer undergroundutbud på hela fem olika scener (sex om man räknar efterfesten i Södervik, och det gör man åtminstone i år). Vissa av scenerna är sådana som hör hemma på DIY-punkfestivaler med 300 besökare, medan stora scenen håller för vilka världsstjärnor som helst. En av pyttescenerna är vikt för mer bluesklingande material, medan den andra bjuder på punk och annan brutalare musik. Vidare finns inomhusscenen Warehouse Stage, en omöjligt långsmal hall, och den halvstora Parkscenen på själva festivalområdet.

Max Salonen i French Films.

Max Salonen i French Films.

Fredagen inleds i soliga tecken, som får en att dra sig till minnet fjolårets festival, som försiggick under sommarens allra stekhetaste dagar. Jag hinner se en av mina favoriter, finländska French Films i strålande solsken. Det av Johannes Leppänen ledda indiebandet spelar en skitig, gitarrdriven garagerock med influenser av brittpop och motown. Det är en fin eloge att bandet får uppträda på huvudscenen, men i ärlighetens namn hade deras energi antagligen kommit bättre till pass på en mindre scen. Trots att den största urladdningen uteblir, är giget utmärkt, och det är roligt att se att finlandssvenska gitarristen Max Salonen hittat sin plats så väl i gruppen efter att hans tidigare The Casbah så att säga runnit ut i sanden.

PJ Harvey

PJ Harvey

Det som alla talade om inför Sideways var naturligtvis huvudartisten PJ Harvey, som gör sin första spelning i Finland. Harvey, som beskrivits som en kvinnlig Nick Cave, bidrog till att fredagen såldes slut – även fast området förstorats. Kring 7 000 personer packar in sin på Slakteriets gård för att se Harvey och hennes band trots att konserten tidigareläggs med flera timmar på grund av hot om regn och storm. Orsaken till tidigareläggningen lär ska vara att bandet spelar med vintage-instrument som inte tål att bli våta. Det är också pukor, fioler och trumpeter, snarare än klassiska rockinstrument som radas upp av musiker klädda i svart, liksom den diminutiva men karismatiska Polly Jean själv. Hälften av låtarna är från Harveys senaste skiva, och speciellt faller jag för domedagsframmanande Ministry of Defence som lånar lyrik från T.S. Elliot: ”This is how the world will end”. Harvey trollbinder publiken som den ceremonimästare hon är, även om man hade unnat henne en lite mörkare inramning. Det dystra, gotiska stuket hade gjort sig bättre klockan 22 än klockan 19. Från arrangörssida hade man också kunnat vrida upp volymen en aningens aning för att ge låtarna den tyngd de förtjänar. Mot slutet av konserten börjar det ändå regna, vilket på något sätt passar situationen utmärkt.

Det är således i spöregn vi kollar in Ty Segall & the Muggers på den lilla Plaza-scenen, vi hör mer än vi ser, eftersom vi står under ett av festivalens tak, men det vi hör av Segalls galna noise/punk/avantgarde är bra. Likaså vräker det ner under amerikanska Explosions in the Skys spelning. En ny bekantskap för mig, men jag är genast såld på bandets instrumentala metal- och noise-influerade shoegazing som ömsom är skir och vacker och ömsom vrålar ut värsta heavygunget.

Psychobluesgitarristen Mara Balls.

Psychobluesgitarristen Mara Balls.

Regnet på fredagen stör int nämnvärt – det kommer mest i skurar eller dugg, och eftersom det är relativt vindstilla och varmt kan man stå och njuta av musiken också fast man inte är helt inpackad i galon. Värre är det sedan på lördagen, då väderinstituten varnar för sydliga stormvindar och regnet mer eller mindre vräker ner hela dagen. Någon egentlig storm blir det aldrig, men genast efter det första bandet stängs huvudscenen helt och hållet eftersom vinden ändå når närmare 20 meter i sekunden i byarna. Själv hinner jag se finska Mara Balls, en kvinna som det känns som om den finländska rockscenen väntat på i evigheter. Tidigare mest känd som basist i det kortlivade kometbandet Jukka & Jytämimmit, som sprack nästan lika fort som det uppstod, verkar hon nu helt ha bytt basen till gitarr, åtminstone live. Och det är vi tacksamma för, inte för att hon skulle vara någon dålig basist, utan för att hon är en gudinna på skräpig, tung, psykedelisk bluesgitarr. Trepersonersbandet står i hällregn på lilla Plaza-scenen och pumpar ut helt fantastisk musik, som låter som en blandning av Wolfmother, Jimi Hendrix, Hurriganes och Sonic Youth. Det är lätt att dra paraleller till en annan finländsk kvinnlig bluesgitarrist, Erja Lyytinen. Men där Lyytinen är tekniskt skickligare, har Mara Balls betydligt mer skit under naglarna och kör på total energi och känsla hela konserten igenom. Bäst är det då hon håller språket till finska, eftersom det är helt omöjligt att tolka hennes Remu-engelska. Sjunga kan hon inte för fem penni, men det kunde inte Lemmy Kilmister heller.

Mara Balls är också den sista artisten som uppträder innan också de två små utescenerna stängs, engligt arrangörerna av säkerhetsskäl. Problemet är att vinden blåser från det värsta möjliga hållet, det vill säga rakt in på scenerna. Instrument, elektrisk utrustning och artisterna själva blir dyblöta. I minnet finns också den tragiska olyckan på Sonisphere i Björneborg 2010, då en plötslig åskby nästan slet ner en av scenerna, och blåste omkring tält och stängsel på området, med ett dödsfall och ett fyrtiotal skador som följd. Arrangörerna gjorde antagligen klokt i att ta det säkra före det osäkra.

Lördagen på Slakteriet var mäkta regnig.

Lördagen på Slakteriet var mäkta regnig.

Arrangörerna heter alltså Fullsteam, och hör till de mest erfarna och professionella festival- och konsertarrangörerna i Finland, och denna professionalitet syns på lördagen, då man i ett huj lägger om nästan hela festivalprogrammet. Så gott som hela punkprogrammet, samt några övriga artister, flyttas till Söderviks konserthall, och övriga placeras på Warehouse-scenen och Parkscenen, och vissa får sin speltid förkortad. Informationen går ut snabbt och på bred front, och affischer med de nya speltiderna dyker genast upp runtom på festivalområdet. Visserligen är det synd att festivalen splittras mellan Södervik och Slakteriet, men alternativet hade varit att ställa in hälften av konserterna helt och hållet. Såtillvida fungerar det också bra, att de som är intresserade av det punkigare stuket kan hålla sig i Södervik, medan poppubliken kan hålla sig kvar på festivalområdet. Hatten av för arrangörerna. Alla som varit med om festivalarrangemang vet att omläggningar av den här kalibern kräver att arrangemangen redan från början står på oerhört stadig och välplanerad grund. Lite klagande hörs i publiken, men de flesta verkar ta det hela med gott mod. Då man står i ösregnet på en festival, är inställningen automatiskt den att man tar stunden som den kommer.

Mykki Blanco tog sig en rundtur ute i publikhavet.

Mykki Blanco tog sig en rundtur ute i publikhavet.

På festivalområdet lyckas amerikanska rapparen Mykki Blanco genast höja temperaturen flera grader genom att inleda sin konsert på parkscenen med att hoppa ut i publikhavet och dansa igång de genomdränkta och huttrande festivalgästerna. Blanco har blivit känd för sitt sätt att sudda ut könsroller både i klädsel och smink. Den här gången nöjer hen sig med två fastlimmade hårtofsar, smink, och grällpinka byxor. För en som inte är särskilt insatt i den amerikanska rapscenen är det svårt att bedöma musiken, som uppförs med hjälp av en dj från Finland, men särdeles originellt låter det åtminstone inte, bortsett från lyriken. Blanco arbetar ändå tappert på i regnet och osar av energi, antagligen delvis för att det är första spelning på hens Europaturné.

Finsk-svenska Cherrie.

Finsk-svenska Cherrie.

Överraskningsartisten på festivalen är indiebandet Lush, som jag tyvärr missar, men jag ser i stället finskfödda Cherrie, med rötter i Somalia, som sedan länge varit bosatt i Sverige. Cherrie verkar vara överlycklig över den stora publiken i Helsingfors, där hon uppträder i Warehouse-hallen. Cherrie är lätt festivalens mest sympatiska artist, även om hennes låtar på svenska möts mer med artiga applåder än någon större eufori.

Sist ut på själva festivalområdet är Peaches, den kanadensiska electronica-artisten som ibland setts som en föregångare till Lady Gaga på grund av hennes galna scenkostymer och hennes fokus på könsroller och sexualitet. Peaches sitter på något sätt som hand i handske på Sideways-festivalen, och vispar också upp fullkomlig eurori bland publiken vid Parkscenen. Den här recensenten förstår sig tyvärr inte riktigt på hennes electroclash, men det fina med Sideways är att finns något för alla.

Peaches.

Peaches.

Totalt såldes nästan 14 000 biljetter till Sideways i år, det vill säga nästan alla, och 2 000 fler än i fjol. Enligt ett pressmeddelande på måndagen led festivalen inte någon större ekonomisk katastrof på grund av ovädret, eftersom nästan alla biljetter redan var sålda på förhand. Visserligen orsakade omplaneringen och vissa reparationer en del utgifter, men enligt organisationen var huvudsaken att så gott som alla artister kunde uppträda, så att det inte blev tal om att publiken skulle få pengarna tillbaka. Kringförsäljningen blev något mindre på grund av det dåliga vädret, men det är antagligen försäljarnas och inte festivalarrangörernas problem. Till slut garanterar arrangörerna att Sideways kommer att ordnas igen 2017.

Text & foto: Janne Wass

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.