”Vi dör härinne”

av Martin Brusewitz

Upp till hundratusen personer uppskattas sitta i isoleringscell i USA. När man en gång är placerad där, kan vistelsen vara i flera år. Före detta fångar, vårdpersonal och människorättsaktivister kämpar nu för ett avskaffande av det inhumana isoleringsförfarandet som har krävt tusentals personers mentala hälsa eller liv.

Mary Buser går in på isoleringsavdelningen. Ett hårt cementgolv, gråa ståldörrar på båda sidor av den långa korridoren, 25 på var sida. Små fönster i huvudhöjd och små luckor för matbrickor längst ned vid golvet. Längst ned i korridoren väntar två kollegor, varav en är läkare, framför en av cellerna. Stanken av avföring och spyor hänger i den tjocka, varma luften. Mary Buser försöker koncentrera blicken på sina kollegor och går snabbt nedför korridoren.

– Men jag såg ändå de intagnas ansikten, mörkhyade och unga, pressade mot glasrutorna, deras ögon vilda av panik.

”Hjälp! Snälla Miss, hjälp!” De bankar och slår på dörrarna. ”Hjälp oss, Miss! Vi dör härinne!”. Hon trycker undan instinkten att prata med dem, hjälpa dem. Hon kommer fram till cellen. Dörren öppnas. Där inne sitter en intagen i en genomsvettig t-shirt, blod rinner nedför hans armar. Han gråter och snyftar.

– Mannen berättade att han suttit isolerad i tre månader och att han hade sex månader kvar. ”De skulle inte behandla en hund så här”, sa han till mig. Han ville ut, sa att han inte klarade det längre.

Mary Buser överväger med sitt team. Hon vill släppa ut honom, ta honom till kliniken för mentalt sjuka. Hennes kollegor håller inte med. Han fejkar bara för att komma ut, menar de.

– ”Släpper vi ut honom kommer alla här att nypa sina armar blodiga. Vi kan inte ge efter så lätt”, sa de till mig. För dem var det vardag, berättar Buser.

Men det var det inte för henne.

”USA torterar folk”

Ögonblicksbilden ovan som Buser nu i efterhand delar med sig av var hennes första dag som administrativ chef för avdelningen för mental hälsa på ett av New Yorks häkten på fängelseön Rikers Island.

Teamet vid cellen enades om att låta mannen sitta kvar på isoleringen, och Buser skrev under beslutet. På eftermiddagen kom samtalet: ”Vi skär ned honom nu”. Mannen hade hängt sig i ett lakan.

– När jag kom till cellen mötte jag läkaren. ”Han överlevde. Vi hann hit i precis rätt ögonblick” sa han. Rätt ögonblick!? Mannens självmordsförsök hamnade inte ens i statistiken – det skrevs in som ”självåsamkad skada för att slippa ut ur isoleringen”, säger Buser och skakar på huvudet.

Varje gång någon på isoleringen skadade sig själv eller hotade att skada sig själv gick ett larm till Buser och hon tvingades hasta dit för en utvärdering. Rutinen gjorde henne till stammis på isoleringen, eller ”the bing” som avdelningen kallas.

– Länge tänkte jag att USA är ett fritt, demokratiskt samhälle. Vi torterar inte människor. Sen insåg jag att jag hade fel. Och då kunde jag inte jobba kvar.

Isolerad i 43 år

I USA används isoleringsceller på ett annat sätt än i till exempel Sverige eller Finland. Under 2014 togs det över 12 000 beslut om isolering i Sveriges fängelser. Över hälften av dessa varade mindre än en timme. Med andra ord: intagna hålls under en kort stund isolerade för att till exempel urinprov ska tas, ett bråk ska brytas upp eller en misstanke om felaktigt uppförande ska utredas. En väldigt liten del av isoleringarna i Sverige varar mer än en månad.

I Finland finns regelrätta isoleringsceller bara i Tammerfors och Helsingfors, och de används 2–3 gånger om året, främst för att se till att våldsamma fångar inte skadar fängelsepersonal eller sig själva, och vanligtvis räcker isoleringen några timmar.

Siffrorna för USA är inte entydiga. En rad olika uppskattningar har gjorts över hur många som sitter isolerade i USA, och de landar på någonstans mellan 80 000 och 100 000 människor. Många av dem sitter i sina små celler i flera år. Några exempel: i staten New York varar den genomsnittliga isoleringen i 5,2 månader, och tusentals har suttit isolerade i flera år. I Colorado varar den genomsnittliga isoleringen i 2,7 år. I Texas finns något som kallas ”administrative segregation”, förlängd isolering för fångar som anses extra farliga. I genomsnitt varar isoleringen i fyra år, men den fånge som år 2012 hade suttit längst hade då varit isolerad i 24 år. Flera tusen fångar sitter fängslade under den formen i Texas. 

Det finns många skräckexempel, till exempel numera världskända ”the Angola three”: Robert King, Herman Wallace och Albert Woodfox. De sattes i isolering i flera årtionden efter att en fängelsevakt mördats – Woodfox var den sista att släppas fri när han den 16 februari 2016 kom ut efter 43 år och tio månader i isolering. Han förklarades oskyldig till brottet.

Brott: innehav av stekpanna

Isoleringscellen. Ett straff inom straffet. Minimal yta – cellerna mäter runt två gånger tre meter. En säng, en toalett, ibland ett litet fönster, ofta bara väggar. Det är allt. Instängd 23 timmar per dag. En timme motion per dygn (ofta väldigt tidigt på morgonen). Mat lämnas genom en lucka i dörren. Ofta är ljuset tänt i cellen- dygnet runt. Lägger fångarna kudden över ansiktet blir de väckta (vakterna måste kunna se ansikten). På isoleringen hamnar de värsta av de värsta, de riktigt farliga individerna, de som slåss, skadar, mördar – de som spottar ut ett rakblad ur munnen och skär halsen av en medfånge, de som startar upplopp, smugglar in droger och vapen. Eller?

När Johnny Perez var 16 år gammal rånade han en liten butik i området där han bodde. Han hotade mannen bakom disken med en pistol och lämnade affären med en knytnäve sedlar i fickan. Han greps snart, åtalades och dömdes – i USA är man straffmyndig vid 16 års ålder. Perez fick 15 år, satt inne i 13. Tre av dessa i isolering. 

– En gång sökte de igenom min cell och hittade en stekpanna under sängen. Jag hade köpt den av en fängelsevakt – men man fick inte äga köksattiraljer. Jag fick ”the bing”, säger Perez.

På Rikers Island finns det över 100 regelbrott som kan leda till isolering. Även i häkten används isolering, alltså för folk som ännu inte dömts, vilket är ovanligt runtom i världen men som förekommer också i Norden, vilket flera människorättsorganisationer kritiserat. Frågan om graden av isolering i samband med häktning under utdragna rättsprocesser har på sistone diskuterats mycket i Finland, till exempel i samband med –Jari Aarnio-rättegången. I Finland är det också förbjudet att använda isolering som en bestraffningsåtgärd.

Avstängd mänsklighet

När Mary Buser pratar om Rikers beskriver hon en inhuman arbetsplats, fångarna kallas öppet av vakterna för ”bodies” – kroppar, de som är mentalt sjuka för ”nuts”. Övervåld var en del av vardagen.

Melvin Williams möter oss på hörnet av 116th Street och 1st Avenue i New York, lite längre nedför gatan ligger höghuset han växte upp i, gården där hans far och bror blev ihjälskjutna när han var en liten grabb. Några gathörn norrut ligger platsen där han själv några år senare sköt en man i benet, vilket han hamnade i fängelse för. 13 år satt han inne, fem av dem i isoleringen, ”Bermuda” som han och hans polare i fängelset kallade det.

– Man flyger in, sen är man förlorad. Två år i isolering kan bli nio i ett kick. Man blir knäpp där inne, gör ett misstag och så får man mer tid. Eller så protesterar man mot en oförrätt och får förlängd tid för det. Vi anordnade hungerstrejker mot att vi fick för lite mat till exempel, säger han.

Han kallar fängelserna för ”en grogrund för våld”, hela systemet är trasigt menar han, det rehabiliterar ingen, förstör alla. Vakter såväl som fångar.

– Innan jag satt inne trodde jag inte att man kunde stänga av och på sin mänsklighet, nu vet jag att det är precis så det är. Jag såg många vakter börja jobba i fängelserna, trevliga till en början, och hur de snart förändrades, säger han.

Djupa sår

Isoleringsceller kan spåras långt bak i historien, under medeltiden fanns till exempel något som kallades ”murus strictus”. Men det var när det moderna fängelsesystemet växte fram i västvärlden under 1800-talets början som isoleringscellen blev vanligt förekommande. De sades vara bra för fångarna, i lugn och ro kunde de sitta och tänka över sina synder och bygga upp sin kristna tro. Men på 1850-talet började systemet ifrågasättas och kritiseras. Det finns omfattande forskning och rapporter om isolering redan från den tiden.

Äldre forskning såväl som modern pekar uteslutande i samma riktning: isolering kan skada de intagna allvarligt. Johnny Perez, mannen som isolerades för innehav av stekpanna, avslutade sitt straff för två år sedan. Han jobbar nu för Urban Justice Center, en medborgarorganisation som stöder ”New York Citys mest sårbara medborgare” genom att bland annat ge juridiskt stöd till intagna, anordna utbildningar och bedriva politisk lobbyverksamhet. Till exempel arbetar de aktivt för avskaffandet av isoleringsceller. Han säger:

– Jag har ett jobb, jag klär mig snyggt. ”Hur kan det gå så bra för dig om isolering är så dåligt?”, frågar folk mig. När du ser en ensam blomma växa upp ur trottoaren säger du då ”Se vad vackert asfalten fått den där blomman att växa”? Jag är fruktansvärt stark, har otrolig beslutsamhet och en förmåga att inte ta åt mig av saker, vilket gjort att jag kunnat gå vidare bättre än många andra. Vissa återanpassar sig aldrig till det vanliga livet. Samtidigt har jag mina inre demoner att tampas med. Jag ser bra ut på utsidan, men inuti har jag fortfarande många, djupa sår.

Förändring på gång

USA:s enorma fängelsesystem, med fler än 2,3 miljoner fångar – överlägset mest i hela världen, har lett till att termen ”mass incarceration” (massfängslande) myntats. Under det senaste decenniet har en stor politisk förändring dock skett: att det är någonting fel på systemet börjar bli en allmän åsikt, på grund av humana och/eller ekonomiska skäl (det är otroligt kostsamt att spärra in människor). Att ”mass incarceration” behöver upphöra är en av få frågor som en stor del republikaner och demokrater är ense om.

De senaste åren har flera framgångar vunnits av isoleringsmotståndare. Till exempel i staten New York infördes nyligen en lag som gör det olagligt att isolera ungdomar 16–18 år gamla. Oregon och Indiana har under de senaste månaderna infört lagar som begränsar användandet av isoleringsceller för mentalt sjuka och i Kalifornien ska man begränsa utövandet av isolering. Men i USA:s fragmenterade fängelsesystem uppdelat mellan statliga fängelser, federala fängelser och lokala häkten kommer långvariga isoleringar att finnas kvar länge.

– Det finns oändligt kvar att göra. Vi jobbar för att New Yorks senat ska införa en ny lag i New York, ”HALT Solitary Confinement Act”, som bland annat förbjuder användandet av isolering i mer än 15 dagar. Vi har fått några senatorer med oss men behöver fler. Många vill ta det steg för steg, de vill inte införa för stora förändringar på en gång. Vi vill få slut på den här tortyren nu, säger Perez.

New York City Correction Officer’s Benevolent Association, COBA, är det största facket för häktespersonal i USA. Det är ett starkt fack med mycket inflytande och motsätter sig avskaffandet av isolering. Fackets starke man, ordförande Norman Seabrook menar att isolering är fångvaktarnas enda sätt att bestraffa och handskas med farliga individer. Att avskaffa det skulle innebära fara för hans arbetare, menar han. Seabrook har inte svarat på förfrågningar att uttala sig i denna artikel. 

– Jag är inte emot fängelser, tro mig, det finns människor jag stött på där inne som jag inte vill ha omkring min familj ute i det fria. Men vi måste fråga oss vad fängelsernas roll är. Vad vill vi? Att människor kommer ut värre än när de åkte in?, säger Johnny Perez.

Martin Brusewitz

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.