Provinssirock i Seinäjoki är en av de största internationella festivalerna i Finland. I år är den inne på sitt 38:e år och är lika populär som alltid, mycket tack vare dess stora utbud i finsk såväl som utländsk musik och dess välorganiserade anda.
Som förstagångsbesökare på Provinssi slås en genast av hur stort festivalområdet faktiskt är. Med två större scener och två mindre hinner många artister uppträda på en dag och trots att jag bara besöker festivalen en dag av de tre som den hålls, hinner jag uppleva många bra musikuppträdanden. Arrangörerna utnyttjar området på Törnävänsaari till fullo, de lyckas skapa en egen liten värld som kanske kunde jämföras med någon liten by. Över ån som rinner igenom området har en linbana spänts upp och flera besökare roar sig med att åka nerför den. En så kallad ”Black Box” har byggts upp på området, men vilket syfte den tjänar kommer jag aldrig riktigt underfund med. När jag går förbi den kan jag dock höra nattklubbsmusik dunka från lådan och när jag kikar in ser jag folk stå och dansa i neonljus inne i den svarta lådan. Transportabel nattklubb, månne?
Fredagens första lite större artist är inhemska Chisu som spelar på Mainland Stage. Innan har en ordentlig regnskur öst ner över området och fans står i regnrockar vid scenen och väntar på att Chisu ska börja uppträda. När hon dyker upp på scen har det slutat regna och med sin bubblande energi och pigga låtar lyckas hon jaga bort de sista regnmolnen, snart lyser solen lika ordentligt som den gjorde innan. Publiken dansar och sjunger med henne och stämningen är så trevlig att en knappt kunde tro att det öst ner regn för bara några minuter sedan. Gummistövlar dansar i vattenpölar, gula regnkappor täcker de hoppande fansen. Någon i publiken blåser upp såpbubblor i skyn.
Nästa band att uppträda på Mainland Stage är inhemska Amorphis. Med en historia på 26 år och 12 fullängdsalbum är bandet starkare än någonsin idag och fortsätter stadigt att leverera bra album. Tomi Joutsen gör ingen besviken med sin ypperliga sångröst som varvas med brutala avgrundsvrål när låtarna kallar för det. Han uppmuntrar publiken att sjunga med i de kändaste låtarna och allsången skallar. Vi bjuds på såväl äldre som nyare låtar och alla blir de lika glatt mottagna av publiken. Under låten ”Silver Bride” märks det att den ena elgitarren är för lågt mixad och Esa Holopainens gitarrsolo dränks av synthen. Detta verkar dock fixas redan vid nästa låt, då hörs solot precis som det ska till denna reporters glädje. Amorphis publik är en blandad skara. Långa hårmanar och bandtröjor blandas med färgglada klänningar och blomkransar på huvuden. Alla verkar ha roligt och digga stort, det dansas och headbangas friskt till flera låtar.
