Starkt bildberättande i mörka toner

av Janina Svart

pärm lena frölander ulf skogenBilderboken Jag, Fidel och skogen av Lena Frölander-Ulf är vacker, mystisk och mörk. Jaget är på en holme med sin mamma som älskar att vara på holmen, men jaget själv är rädd för mörkret. På gott och ont är det väldigt mycket som finns i mörkret. Jaget ska gå ut och kissa och möter fladdermöss, troll och Näcken, men också en vacker stjärnhimmel. Hunden Fidel, som nämns i titeln, är med på skogsfärden endast som en tyst närvaro. Ibland kan Fidel inte ens urskiljas i natten.

Boken skildrar den lilla människan i den stora skrämmande världen. Samtidigt är skogen också en plats bortom det upplysta storstadsvimlet. En enkel sak som att kissa är plötsligt en stor händelse och när spindelnäten dyker upp på skogsstigen behöver en inte vara ett barn för att känna sig lite rädd. Det mest fascinerande med boken är ändå bildperspektivet. Jaget är ett barn och skogen breder ut sig sett från en kort persons perspektiv. Läsaren får vända blicken mot en stjärnfylld himmel tillsammans med jaget och en annan gång är det havets vågor som tornar upp sig ovanför blickfånget.

Frölander-Ulf skapar liknande motiv som i Mörkerboken från 2009. Den gjordes tillsammans med Hannele Mikaela Taivassalo, men i Jag, Fidel och skogen står Frölander-Ulf för både text och bild. Den övergripande känslan är att bilderna har kommit först och en intrig har skapats utifrån dem. Bilderna är mycket starka i sin mörka tonsättning som skapats genom blandteknik i skrapkartong och akvarell. Berättelsen utspelar sig på en holme där elektricitet inte har någon plats och till och med ficklampan slocknar. När det är mörkt är det därmed mörkt och bildtekniken frammanar detta på ett perfekt sätt. De fornnordiska inslagen av Näcken och troll är skildrade på sätt som för tankarna till John Bauers illustrationer och boken känns därav redan som en klassiker.

Samtidigt blir intrigen stundvis lite ologisk. Överklivningen fungerar inte alltid på ett njutningsfyllt sätt, då varje bilduppslag introducerar en ny händelse. Varje uppslag inger en stark känsla och mycket att ta in, men intrigen lider av detta och blir hackig. Språket är enkelt men ibland nästan poetiskt: ”Det går en ilning genom mitt huvud och skogen blir till en värld under vatten där blommorna sjunger dovt och bubbligt och allting rör sig långsamt och gungande vackert…”. Även textberättandet är alltså lyckat, men då det förenas med illustrationerna uppstår en viss spretighet i helheten.

Det starka intryck bilderna ger kan däremot inte hämmas av spretigheten. Jag, Fidel och skogen är i sin helhet en vacker, intensiv och genuint skrämmande bilderbok som alla som någon gång befunnit sig på en holme kan känna igen sig i. Samtidigt omförhandlas också det skrämmande. Att gå på en mörk stig behöver inte innebära något annat än att gå på en mörk stig för att sedan kunna komma tillbaka in till värmen i stugan.

Janina Öberg

Lena
Frölander-Ulf: Jag, Fidel
och skogen. Schildts &
Söderströms, 2016.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.