Andrzej Tichýs författarskap har nästan uteslutande uppehållit sig vid eländet och vid utsatta existenser. Hans romaner placerar sig ofta strax innan, eller något efter katastrofen, som i debuten Sex liter luft (2005) där en ung tonåring i Malmöförorten Holma vaknar upp och upptäcker att han är den sista människan kvar. I den andra boken, Fält (2008) träffas Nadja och Nadir utanför en psykiatrisk klinik, han är flykting och hon tar på sig ansvaret att berätta, eller föreställa sig hans resa, de möts därför de båda har förintats under tyngden av världens hårdhet. Bilder av våld och lidande staplas ovanpå varandra i ett nästan pornografiskt frossande – präglat av en sorts njutning eller begär till det skändliga.
Att hans sjätte roman heter just Eländet framstår som självskrivet när boken kommer som ett brev på posten. Efter de något mer intellektuellt omständliga och sökta titlarna Fält och Kairos (2013), är Eländet betydligt direktare, ja, en med innehållet kongenial titel. Bokens epigraf, från Simone Weils Tyngden och nåden, visar varifrån Tichý hämtat sin titel: ”Ty vårt elände, det är ingenting vi hittar på. Det är verkligt. Det är därför vi måste älska det.”
Eländet är verkligt och därför måste vi också älska det – i betydelsen säga ja till det – inte titta bort eller förneka tycks Weil säga. Idén om att älska sitt elände har analogier med de grekiska tragediernas sensmoral. Figurer som Oidipus straffades för att han försökte undvika sitt öde – genom att motsätta sig gudarnas vilja och därigenom begå hybris. Det rätta var att stoiskt finna sig i, och möta sitt öde, se det i vitögat. I Eländet har Moody, en av romanens många figurer, tatuerat in AMOR FATI (älska ditt öde) över bröstkorgen: ”Man måste älska sitt öde, sa han lakoniskt.” Denna determinism kan uppfattas som svårsmält, men Tichý gör den trovärdig, rent av nödvändig. Som en litterär protest mot samtidens liberala mantra om att man är sin egen lyckas smed, om bara man vill tillräckligt så kan man. Eländet hävdar bestämt att föds du i skiten, kommer du troligen också hamna i skiten.
I Eländet är Tichý tillbaka i debutens Malmöförorter, bland utslagna och invandrare. Men romanen börjar med en cellist som väntar på gitarristen och kompositören, de ska till Köpenhamn för att lyssna på när Christoph Maria Moosmann spelar bland annat Giacinto Scelsis In Nomine Lucis. När en hemlös ung man kommer fram och ber cellisten om pengar triggas någonting hos honom. Den hemlösa mannen aktiverar ett slags medvetandeström där minnena från en ungdom full av knark, knivar, slagsmål, kriminalitet, nedgångna hyreshus eller squats väller fram. Det förflutna börjar spöka.
Cellisten är klassresenär, frasen jag kom undan repeteras, när de andra omkring honom föll, kom han undan. ”Det är en plats som jag var bestämd för och som jag undkom” tänker cellisten, när han ser knarkare och kriminella vid ett härbärge. Men han understryker att medlidandet inför dessa människor – en sort han inte längre är – inte ”handlar om något simpelt survivor’s guilt”, empatin är villkorad, och inte helt uppriktig: ”Jag skulle också vilja slå sönder dem. De äcklar mig.” De som föll har blivit värdelösa existenser, ”varför har ingen satt detta i system, ett organiserat förintande av onödiga liv”, han menar frankt att han fått en insikt ”att somliga liv inte förtjänar att levas”.
Tichý gestaltar klassresenärens vilsenhet, cellisten passar inte riktigt in i sitt nya sammanhang, men han känner sig också främmande för sitt forna. I de inledande sidorna minns han mötet med en gammal barndomskamrat, efter artighetsfraser frågar barndomsvännen om han brukar åka till Prag: ”Han sa: Jävligt fina horor i Prag”. Direkt när orden har yttrats förändras något i deras relation, ett outtalat kontrakt har brutits. Cellisten tittar bort, svarar inte. ”När jag såg på honom igen hade också han vänt bort blicken.”
Cellistens liv framstår som ett delat i tu, splittrat och schizofrent, minnesbilder som ”tjacket brände och sved, Hansson började slåss på busshållplatsen” glider in i romanens nu, ”Moosmann spelade nu John Cages Souvenir, mjukt och vilsamt”. Jämkningen av dessa två tidpunkter till en litterär samtidighet skapar en dissonans som är oroande, men skön.
Denna ostämda samtidighet skrivs fram som i ett musikaliskt flöde. Man kommer lätt att tänka på Thomas Bernhards rasande prosa, men kanske att Tichý placerar sig närmare Hermann Brochs Vergili död (1945), i det lilla formatet, med Scelsis som ljudspår istället för Brochs musikaliska harmoni. Men i Eländet finns också en muntlighet som är främmande för de två österrikarna. Solen kan ligga ”som en fucking apelsin ovanför vattnet”, och instick som ”gott folk, förlåt mig”, eller ”tro mig, bror,” bygger upp ett direkt tilltal som placerar romanen mycket nära sin läsare. Och om vi ska fortsätta tala intertextuella kopplingar äger Eländet en viss krasznahorkaisk kvalitet som är både ovanlig och efterlängtad i den svenska samtidslitteraturen – framförallt i slutet som man gärna vill avslöja på grund av dess briljans – men när ungraren László Krasznahorkai alltid är osedvanligt elegant behåller Tichý en råhet.
Ibland drar Tichýs prosa mot det groteska och överbelastade, ett hyperboliskt bildspråk vilket inte alltid harmonierar väl med romanen i övrigt. Detta problem fanns redan i Fält, och riskerade att flera gånger förintas under sin egen tyngd, under en ambition som var något övermäktig. Eländet är mer välavvägd – även om ord som välavvägd kan tyckas rimma illa med den vrede som är romanens drivkraft. Tichý balanserar här ovanligt bra mellan upplösning och form, mellan inre och yttre, mellan klarhet och abstraktion, och balansakten upplevs som chosefri.
Såväl Fält som Kairos nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, men för mig verkar det som att Tichý äntligen lyckats utveckla och förfina en stil som gör att det faktiskt bränner till på riktigt. Eländet är förbannat stark.
Text: Mats O. Svensson
Foto: Anders Hansson
Andrzej Tichý:
Eländet.
Albert Bonniers förlag, 2016.
